Jag är en av de lyckliga. En av de tio som ingår i Projektgruppen med stort P och får åka med till Panzisjukhuset i Bukavu i Kongo. Vi åker imorgon, lördag och kommer hem den 25 januari. Fjorton långa dagar, som jag tror och hoppas kommer att förändra mig i grunden.
Marie och Urban Berg är mina hjältar. Det är de som dragit igång Projektet, äskat pengar från PMU och SIDA och bett mig följa med. Som fullständigt färsk och grön novis i missionssammanhang är jag tungt meriterad, för att få följa med och lära mig lite om livet.
Under fjorton dagar i oktober var min kontaktperson Bercky, en av tio från Panzisjukhuset som kom hit till Göteborg för att lära sig mer om oss, vårt sätt att jobba, vår kultur och vår natur. Det var ett fantastiskt möte. Tänk att man kan komma varandra så under skinnet på en så kort tid bara för att man bor under samma tak, delar samma tro och skrattar åt samma dåliga skämt. Det blev tomt när han åkte.
Nu är det bara dagar tills vi ses igen. På söndag är vi, hela gänget, framme i Kongo....
Namnet smakar spännande. Än så vet jag inget, jag bara gissar och målar bilder av landet och folket i huvudet. På söndag kommer jag att vara där. Lite har jag fått veta av Bercky, men hur förmedlar man dofter, ljud och känsla? Hur kan man förbereda sig på det man inte vet om?
Jag ler för mig själv åt Berckys förvåning över hur vi kunde köra i vår trafik utan att krocka. Varför stannade bilarna ibland helt plötsligt? Min förklaring att rött ljus betyder stopp och på grönt ljus får man köra, får honom att förvånande utbrista –ahaaa. Måtte jag också få bjuda mina värdar på skratt och skulle det ändå slinka igenom någon groda så låt den vara en liten, söt en..
Väskan är både packad, uppackad och ompackad vid det här laget. Gula feberns vaccinationsintyg trängs med myggnät, malariatabletter och öronproppar. Den lilla asken snidad av älghorn från Järpen, kämpar om plats bredvid flaggan märkt Sweden och med bottenstämpel ”made in China”. Suck…. Det finns mängder av saker jag vill ta med, men hur vet jag att platsen fylls bäst med just dessa saker? De kanske behöver allt annat utom just detta? Och jag som kommer från ett så rikt land…. Borde jag inte komma med finare, dyrare och fler gåvor än dessa?
Uppgiven och trött vänder jag mig till Herren och ber om hjälp att på bästa sätt vara till nytta. Ordet BISTÅND kommer för mig. Bi-stå – Stå bi. Inte Stå På eller Vara Bäst utan helt enkelt Stå Bi. Var bredvid, ge skugga, ge stöd, pråla inte, lyssna, dela…
//Ann-Marie Elebro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar