Onsdag den 14 januari

Idag är jag full av sorg och otillräcklighet. Jag har gråtit mycket och det är svårt när man befinner sig mitt bland folk att inte visa det. Jag får låtsas titta på utsikten eller kanske någon plansch som hänger i närheten. Ofta har jag fått bita mig i läppen eller skyndsamt gå därifrån för att inte brista och det har tagit på krafterna. Jag skäms när jag äter och Fantan, som man bjuder prominenta gäster på, står mig upp i halsen. Sur och otillgänglig känner jag mig vilket märks av de andra som försynt frågar hur det är. Bara de vänliga orden får det att tåras i ögonen. Man måste göra sig hård för att klara detta och jag känner att det blir en mental balansgång mellan att behålla sin medmänsklighet och att hårdna till i själen för att orka. Jag ber om ursäkt för mitt splittrande skrivande i dag, men jag är så trött i både kropp och själ nu, så ni får ta det som det kommer trots att det nog verkar osammanhängande.

Behoven överallt är enorma och resurserna obefintliga. Lemera var ju ursprungligen en missionsstation och sjukhuset byggdes på 70-talet. Fram till kriget i mitten på 90-talet så byggdes därför verksamheten upp här och man hade det ganska bra efter nuvarande mått. I och med kriget raserades allt. Armén kom till sjukhuset och slaktade patienter och personal, använde kyrkan som latrin och förstörde det mesta. Efter kriget behövde människorna allt byggmaterial och användbart de kom över och fortsatte därför att slakta byggnaderna. Nu har människorna återvänt och sjukhuset tar på nytt emot patienter och man vill försöka återuppbyggda det man en gång hade.


Man har visat oss sjukhuset och nutritionsavdelningarna där man tar emot de som kommer hit och är sjuka av svält. Man saknar kläder och ibland kommer kvinnorna så gott som nakna med sina barn. Idag har vi fått träffa en bebis som är två år och bara väger 3 kilo. Både mamman och barnet är helt apatiska och Mirja, som är kirurgens finska fru och varit här länge, berättar att svälten gör folk apatiska och man är inte längre beredd att kämpa för livet.


Undersökningsrummet och akutmottagningen är illa flagnade små rum på 8-10 kvm. Sängarna är gamla, trasiga, rostiga fältsängar eller hopsnickrade av ohyvlade bräder och pinnar. Man har ett snickeri inrymt i en container. Där finns en (!) såg och en (!) hammare. Lakan, handdukar, papper och hygienartiklar existerar inte. Det är mycket lättare att räkna upp vad som finns än vad som inte finns.


Man berättar att det kom en kolerapatient in igår som hämtades med den enda bil som finns tillgänglig på sjukhuset. Man har en gammal landcruiser som man fick begagnad och som nu är totalt nedsliten. Mirja är orolig för att de inte har någon möjlighet att fly om gerillaarméerna i skogarna bestämmer sig för att överfall. Man har heller ingen möjlighet att hämta patienter och man vet att behoven runt omkring är enorma. Sjukhuset finansieras med ett verksamhetsbidrag från PMU och de mycket små medel man får från patienterna, men det räcker inte långt..


Sjukhuset chef berättar att en bil och laborationsutrustning är det mest primära behoven.
Sjukhuset försörjs med ett eget litet kraftverk som är totalt nedslitet och strömmen stänger av sig flera gånger varje dag. Om strömmen går då man opererar fortsätter man operera i ljuset av ficklampor.


Trots de knappa resurserna finns det en framtidstro och en kämpaglöd som är enorm. Veikko, kirurgen, har fem lärjungar som han undervisar och som skall fortsätta och utvidga hans arbete. Det finns också en sköterskeskola med tre årskurser, totalt drygt 100 elever. Det finns ett fåtal internatplatser på hemmet som de får betala för att nyttja. Vi får besöka ett av rummen och ser madrassen på golvet, kastrullerna i ena hörnet, och lite kläder i det andra. Inte ett skrivbord, inte en tavla, inte en bok….ingenting. Ann, Claes och jag blir speciellt inbjudna till elevernas klassrum och de överblivna linjalerna jag tagit med mig från jobbet tas tacksamt emot. De tilldelas särskilt till kvinnorna. De vädjar om hjälp till lärarnas löner, sängar och takbelysning till elevrummen, en kopiator, dator och skrivare, takbelysning i skolsalen, möbler, pennor och papper….



Barnen följer oss vart vi än går. Masunga, masunga ropar de och skrattar. De är nyfikna och glada och förutsätter att man som masunga, viting, har pengar.

Till lunchen, som serveras hemma hos Mirja och Veikko, bjuds vi på det sedvanliga och vi får också besök av två militärer från de fredsbevarande styrkorna. En av killarna är svensk och heter Martin Franzen och är från Kristinehamn. De har hört talas om att svenska är i trakten och passar på att besöka oss. Kul!

På eftermiddagen är vi inbjuden till kyrkan. Det är en enkel och mycket fin kyrka som byggdes av Simon Stenman som var missionär här på 40-talet. Flera körer uppträder och vi hälsas givetvis välkomna. Vi bjuder på en sång som vi övat in där vi sjunger halva sången på engeska och halva på swahili. De skrattar och tackar med varma applåder.


Efteråt är vi inbjudna till mat hos en av projektmedlemmarna. Trots den enorma fattigdomen är gästfriheten enorm och man har samlat in mat för att bjuda oss på. Vi småpratar en stund men eftersom vi skall åka tillbaka till Bukavu i morgon bitti klockan sju så känner vi att vi vill komma isäng så fort som möjligt. Så vi bryter upp och alla drar sig till sitt. Mätta och trötta.//