Lördagen den 17 januari

Idag är det en vecka sedan vi reste från Sverige. Det känns länge sedan. Vi har fått vara med om så mycket och vi är glada att vi fört anteckningar. Att försöka återskapa i minnet vad vi varit med om och vad som har hänt när, skulle inte vara möjligt. Vi pratar kring vad vi ska göra idag och några bestämmer sig för att åka ner till Panzisjukhuset. Ann och jag bestämmer oss för att vara kvar hemma. Ann är inte riktigt pigg idag och känner av en begynnande förkylning i halsen. Gott att vara hemma och ta det lugnt känner vi. Själv vill jag hinna fundera och läsa och utöva min favoritsysselsättning…. bara ligga och glo. Gloendet går till så att man sätter sig eller lägger sig bekvämt, stillar sig så att man inte känner sin kropp längre. Sedan lyssnar man på alla ljud som kommer för en, andetagen, lövens sus, syrsorna, bruset från staden, folkets prat, kurrandet från magen… när man lyssnat kan man titta en stund, på spindeln som fångar flugan, på grässtrået som vajar av och an i vinden, på molnen, på sina fingrar…. Sedan kan man känna en stund, känna vinden mot huden, flugan som promenerar på armen, känna trycket av marken mot höftbenen.
Det är med andra ord en väldigt nyttig stillhetsövning som ökar medvetenheten om livet och skärper sinnena. Tankarna kommer och går och vi kan i stillheten höra saker som vardagens brus annars överröstar.

Lagom till lunch kommer delar av det gäng som gick ner till sjukhuset hem. De är ledsna och skärrade. En taxibil har stoppat dem och frågat om de vill ha skjuts men de tackade artigt nej och sa att de ville promenera. Taxichauffören har då kört fram en bit, vänt bilen och tagit fart mot dem. Claes och Gullvi lyckas hoppa undan men Monica blir träffad med sidan av bilen och faller omkull i leran. Hon är inte skadad men fullständigt nedlerad och mycket skärrad. Vi pratar om händelsen om och om igen för att försöka förstå och kunna bearbeta det som hänt. Frågorna är många. Är det riktat mot oss som vita? Törs vi över huvudtaget vistas ute på gatorna? Har hatet rent allmänt accelererat eftersom vi tyckte att vi såg dessa tendenser när vi åkte buss också? Kan vi hålla kvar vårt program eller bör vi ändra på något? Kan vi bo kvar där vi bor eller bör vi flytta på oss? Urban och Marie tar detta på största allvar och Urban berättar om händelsen för Doktor Mkwege (mannen som är sjukhuschef och som nyligen fick FN:s människorättspris och även Olof Palmes pris). Han blir mycket upprörd och kommer till oss senare på kvällen. Han berättar att han kontaktat deras jurist, borgmästaren och Cepac, kyrkan och krävt att den skyldige skall tas fast. Dr Mkwege vet vem mannen är eftersom en pojke som han känner har berättat det för honom. Vi sitter alla samlade runt Dr Mkwege i skenet av några ljus eftersom elen har gått igen. Han beklagar djupt det som hänt och ber om ursäkt gång på gång. Han säger att det inte är riktat mot oss som vita utan har själv märkt hur våldet accelererat senaste tiden. Han har själv nyligen fått sin bil sönderslagen och sitt kontor demolerat. Han menar att när folk är så otroligt fattiga som man är här så är våldet en naturlig konsekvens. Efter en liten stund så kommer tre män till och en man och en kvinna som förestår kvinnohuset. Alla är deltagande och säger att man gör sitt yttersta för att föra fram allvaret i detta. Vi är tacksamma för att de kommit och vi känner verkligen att vår oro tagits på allvar och vi kan till slut gå i säng i förvissningen att de gör allt de kan för att hjälpa oss.//