Fredag den 16 januari

Fredag och lördag är helgdag här i Kongo eftersom det är dödsdagar för presidenterna Lumumba och Kabila. Förmiddagen är därför helt fri för oss. Klockan ett skall vi åka på rundvandring i staden och klockan tre skall vi vidare till våra respektive kongoleser. Jag skall alltså till Bercky och eftersom Madelenes partner finns på annan ort skall även hon följa med. Vi njuter oss genom en lugn, varm och solig frukost. Eftersom kvinnoskolan där vi bor ligger på en höjd kan man se mellan trädstammarna ner i dalen där morgondiset ligger som ett täcke över staden. Det är redan en tung fuktighet i luften och luften är mättad av dofter. Vi skickar Africa-kaffeburken mellan oss och tar för oss av såväl kaffepulvret som torrmjölken. Varje morgon får vi nybakat bröd som är fantastiskt gott. Margarin, ost och marmelad finns och oftast också tunna omelettpannkakor. Som avslutning får vi oftast mango. Halvorna är snittade i små tärningar och vrängda ut och in så vi kan själva plocka för oss med fingrar och tänder.

Skratten ljuder tätt bland oss och vi har nu blivit en starkt sammansvetsad grupp. Tryggheten i gruppen gör att frimodigheten blir allt större och vars och ens personlighet lyser allt starkare. Marie och Urban är både dagispersonal och chefer och de gör det med bravur. De lyckas se alla och bjuder friskt på sina upplevelser här. De översätter både från swahili och franska så att vi hela tiden ska förstå och Marie verkar ha ett sjätte sinne för när vi behöver något extra såsom jordnötter, toapapper eller ett uppmuntrande ord.

Förmiddagen rusar förbi och vi solar, läser och småpratar. Efter en lätt lunch halv ett hämtas vi i en av bussarna. I två timmar skjutsas vi på både små och stora vägar. Ordet vägar är väl kanske inte rätt ord eftersom vägarna flyter ihop med området kring husen så man kan nog snarare säga att vägen är ”de öppna områden där det är möjligt att komma fram med fordon”.
Vissa områden är väldigt trånga och människorna kommer tätt, tätt på bussen. Vi har rutorna öppna för att lättare kunna ta bilder och en polis som vi åker förbi ropar åt oss att stänga rutorna så att de inte ska kunna stjäla våra kameror. Vi är tacksamma för varningen och stänger snabbt. Stundtals upplever vi det ganska hotfullt och blickar och gester är allt annat än vänliga. Vi får en liten inblick i hur vi själva i Sverige ibland behandlar våra utlänningar. Mycket nyttigt! Färden går nu brant uppåt och vi stannar uppe på en ås där vi har en sagolik utsikt över Tanganyikasjön.
Klockan börjar närma sig tre och Urban, Marie, Helena, Monica och jag släpps nu av hos Dr Mwanza. Vi går de branta stegen nedför berget till hans hus och välkomnas av hans fru. Det är ett mycket fint hus som är relativt nybyggt. Ett stort vardagsrum med vackra draperier, ett rymligt matrum där vi ryms åtta stycken, kök och två sovrum. Vyn utanför är slående och man ser såväl plåttaken på husen nedanför som husen på sluttningen längre bort.

Vi pratar om kriget, familjerna, sjukdomar och utbildning. Mwanzas manliga släkting som är där berättar om sin läkarutbildning såväl i Kongo som i Uppsala, där han studerade ett tag. När han och Mwanza började sin läkarutbildning i Kongo var de 1600 (!) studenter som delade på 1 lärare. De var på plats i skolsalen klockan 4 på morgonen för att vara säker på att få en plats så nära att de skulle kunna höra läraren. Lektionen började klockan 8. Maten lagade de själva och på eftermiddagarna var de så trötta så de knappt hängde ihop. Böcker existerade inte utan de fick anteckna allt läraren sa. När han kom till Uppsala var allt som en dröm tyckte han. Det fanns böcker i mängder, en fin stol att sitta på och ett bra bord att skriva vid. En stoooor svarta-tavla där läraren antecknade det som sades och en matsal där de kunde få mat. Det var lätt att studera!

Helena plockar fram de gåvor hon haft med sig. När Mwanza öppnar sitt paket hör vi hur han, förvånad och glad, utbrister –Jag hade precis en sådan här rakkapparat men igår gick den sönder!

Bussen hämtar upp oss och vi kommer hem precis innan mörkret, både bokstavligen och bildligt, faller. Någon gryning och skymning som i Sverige existerar inte utan pang på, så är det kolsvart. Hur människorna som går på gatan skall hitta dit de ska utan gatljus är en gåta för oss.

Hemma riggar Urban en projektorduk av ett gammalt lakan som han hänger upp på väggen. I bokhyllan har vi hittat en film från PMU om Panzisjukhuset. Det är fantastiskt att nu i ljud och bild få se och höra kvinnornas berättelser om övergreppen från kriget och att känna igen de platser filmen är inspelad på. Några sekunder efter att vi sett filmen klart tappar vi elen igen. Vältajmat!

Lars, Robert och jag drar oss tillbaka och vandrar gemensamt de hundra metrarna upp till det lilla hus vi bor i. Vi lyser med varsin ficklampa för att se var vi sätter fötterna och möts av ljuset från nattvakten som lyser emot oss med sin lampa, för att vi ska hitta rätt. Jag tänder ett ljus i mitt rum och ställer på en upp och nervänd papperskorg av blå plast bredvid min säng. I en krok i taket rakt ovanför min säng hänger myggnätet uppknutet i en stor knut. Jag löser knuten och försöker stoppa det så tätt jag kan runt min madrass så att inga malariemyggor ska komma åt mig. Efter lite bökande har jag så byggt mig en liten tipi där jag kan ligga och läsa boken ”Religion i Afrika” av Geoffrey Parrinder. Efter en mycket kort stund brakar det löst och ett våldsamt skyfall smattrar på plåttaket. Mysighetsfaktorn är enorm och jag kan inte låta bli att le stort för mig själv.//