Söndag 11 januari

Vaknar av att någons klocka ringer och försöker krångla tillbaka madrassen i min säng innan Ann skall vakna. Misslyckas fullständigt och hon sätter sig spikrakt upp i sängen. Hon hade vaknat när jag smet iväg med madrassen och fick för sig att jag blev bortrövad av militären. Vi skrattar gott åt natten och enas om att vi ändå sovit väldigt gott.

Efter frukost tar vi plats i bussen igen och beger oss iväg. En gropig väg leder oss ner till bensinstationen där chaufför kör in för att tanka diesel. Flera bilar finns redan på plats och vi förstår snabbt att något är på gång. Efter en liten stund får vi besked att någon diesel inte finns just idag. Vi åker vidare. Nästa tapp, en bit därifrån har heller ingen diesel, men vi får istället möjlighet att titta lite närmare på människorna på platsen som är fantastiskt vackra och uppklädda! Efter lite funderingar fram och tillbaka enas vi om att det nog måste bero på att det är söndag och att de ska till kyrkan. På tredje stället vinkar de oss åt sidan och vi får äntligen tanka.

Resan går genom ett helt fantastiskt vackert landskap! Jag förstår varför Kigali kallas de tusen kullarnas stad. Grönskande terrasser klättrat uppför kullarna. Bananplantager och sockerrörsodlingar trängs bland majsfält och kaffefält. Silvergröna eucalyptusträd skuggar betande getter. Vi susar förbi några små dammar som man byggt kaninburar ovanpå… Det visar sig vara en fiskodling och kaninbajset är fiskmat..hmm.. En affärsidé att ta med hem kanske.


Det är fullt med människor längs vägen och väldigt lite biltrafik. Kvinorna, och en del män också, bär enorma bördor på huvudet. En man bär en flätad korg, säker drygt metern i diameter, full med tegelstenar. Flera kvinnor bär kvistar och löv i sådana volymer att huvudet inte ens syns. En man håller en höna i benen upp och ner medan han samtalar men vännen på vägen.

Vi inser snabbt att det måste vara någon härifrån som myntat begreppet Tuta och kör, för det är precis det han gör. De som inte flyttar sig snabbt nog får sig en släng av tutan och det verkar som om den används till såväl att varna som att heja. Vägen är mestadels asfalterad och fin och han håller god fart.

Vi susar förbi den ena platsen vackrare än den andra och jag har fullt sjå att försöka fotografera allt det vackra. Farten gör det dock svårt att få till en vettig bild och troligtvis har jag nu tagit 400 bilder med gröna streck.

Efter några timmar kommer vi in i nationalparken Nyungwe. Naturen förändras drastiskt och blir enormt tät och lummig. Efter bara några minuter skriker hela bussen till –Apor! En lite klunga småapor med svartvita ansikten sitter lugnt vid vägkanten. Jag fumlar febrilt med kameran men innan jag fumlat färdigt så har vi passerat dem. Chauffören låter meddela att han tyvärr inte kan stanna. Låt gå för det, nu sitter jag med kameran beredd i högsta hugg och efter ett antal mil kommer min chans igen. En apa till… på min sida. Jag trycker av precis när den hoppat in och gömt sig i buskarna så jag får ytterligare en bild på ett vackert buskage. Borås djurpark nästa…

Så står det plötsligt en vakt på vägen. Chauffören stannar till och börjar backa och jag förstår först ingenting, men hör sedan att de som vill, kan kliva av och gå på toaletten. Jag passar på och går in i den 1 x 1,5 meter lilla byggnaden med det lilla hålet i golvet. Avföring ligger i en hög runt kanten och jag vaktar noga var jag sätter ned fötterna. Balanserande på de upphöjda plattorna på var sida om hålet om med reskompisarna väntande i dörröppningen får jag så äntligen lätta på trycket. Någon passar på att sätta sig utanför, men får sedan i bussen förklarat för sig att vi hade fått böra 2.500 kronor om vakten sett det.

Så åker vi till slut ut ur reservatet och kommer så slutligen till Cyangugu vid Kiwusjön, där gränsövergången till Kongo ligger. Klockan är två på eftermiddagen och vi ser till vår glädje att välkomstgänget redan är på plats. Så roligt att få se dem igen! Bercky, min ”partner” som bodde hemma hos Benkt och mig i oktober är finklädd i ljus kostym och snygg skjorta och vi kramar skrattande om varandra. Efter lite pappersexercis åker vi över en liten skruttig bro, som bara tar en bil åt gången, in i Kongo och staden Bukavu. Vi åker direkt till en restaurang där vi får tvätta händerna och förses med dricka och vatten. Efter en stunds väntande kommer maten in. Friterade kycklingklubbor, friterade fiskhuvuden, friterade potatisklyftor och fri… jag menar rökt get. Geten är sagolikt god! Det finns kassava också. En spenatliknande gegga som är gjort på kassavans blad och som äts med en deg som är gjord på majsmjöl och vatten. Smakar gott.

Vi välkomnas av hela kongogänget och blir sittande en bra stund och äter och pratar innan vi körs till ett guesthouse där vi inkvarteras. Det ligger med en underbar utsikt mot sjön och trädgården är lummig och full med blommor. De aktiviteter som var planerade för kvällen ställs in och vi ser fram emot att få ägna de sista timmarna åt att landa och komma till ro. Monica och jag går till det rum som vi ska dela och det första positiva intrycket solkas när vi kommer in i det pyttelilla rummet. En naken glödlampa hänger i taket lyser upp de två sängarna som är inknödda och vi baxar in våra grejor i varsitt hörn. De är knappt att vi kan packa upp våra grejor samtidigt och den ena av oss går på toaletten medan den andra packar upp. Det visar sig direkt att vi inget vatten har och vi går strax ut till de andra. Ingen annan har vatten heller och vi får höra att det är ett problem över hela stan. Efter en kort väntan kommer ändå vattnet och vi rusar in och kastar oss i duschen. Dusch i vår bemärkelse blir det dock inte utan rättare sagt handtvättar jag mig i den lilla rännil vatten som kommer från kranen i duschen. Skönt… och kallt.. är det i alla fall.
Jag viker undan myggnätet som hänger ovanför sängen och ser direkt att sängkläderna är väl använda och inte tvättade på länge. Jag gör ett typiskt kvinnligt luktprov och konstaterar att det luktar urk. Jag strippar allt och vänder på madrassen men vänder tillbaka den igen när jag ser att den är möglig på undersidan. Jag bäddar om med mina egna rena lakan och slänger den illaluktande filten på golvet tillsammans med lakanen. Jag bestämmer mig för att det nog är så varmt att jag klarar mig utan filt.

Vi fikar tillsammans på kvällen och det visar sig att det inte bara är vi som fått det så skitigt. Marie är besviken eftersom hon sagt till om att vi önskat bo på Sjuksköterskeskolan, inte långt från Panzisjukhuset, men av olika anledningar har man valt att förlägga oss här istället. Marie och Urban ska se hur vi ska lösa vårt logi kommande nätter men tills vidare får vi i alla fall bo här. Vi nöjer oss med det och sätter oss för att fylla i varsitt incheckningsformulär i A4-format och tre exemplar. Efteråt går vi upp en trappa till Urban och Marie för en sista briefing innan sängdags.

Inne i rummet kommer Dennis M´kwege oss till mötes tillsammans med två andra män. Dennis är chefsgynekolog på Panzisjukhuset, som vi skall få komma till i morgon, och den som byggt upp verksamheten där. Det känns stort att träffa honom eftersom vi vet att han är nyss hemkommen från New York där han tilldelats samma människorättspris som Nelson Mandela, Martin Luther King och andra stora människorättskämpar. Vi får nu också reda på att det precis blivit klart att han tilldelats Olof Palmes pris för mänskliga rättigheter. Stort som sagt.
Han hälsar oss hjärtligt välkomna och talar om hur det projekt vi ingår i initierades och hur viktigt det är. Han hoppas att vår vistelse ska bli givande och att vi inte ska tveka att säga till om och undra över saker vi inte förstår och som vi kanske kan se förbättras. Sedan beklagar han djupt att vi blivit inkvarterade där och säger att de ska ombesörja att vi kommer till ett annat, fräschare, ställe. Med dessa ord skiljs vi och drar oss mot våra sängar.