Måndagen den 19 januari

Så var det arbetsdag igen. Kvart över sju är vi på Panzisjukhuset och morgonbönen startar. Doktor Mukwege håller ett långt anförande om vad som hänt med taxibilen och påkörningen och säger med tryck i rösten att man inte kan tolerera ett sådan beteende. Han talar om vikten och nyttan av att vi kommit hit och talar om hur mycket Sverige gjort för Panzisjukhuset. Han säger att taxichaufförens beteende är den ondes verk och att ett sådant agerande förstör allt det dom håller på att bygga upp. Kvinnorna beklagar högljutt och diskuterar högt mellan varandra och vi får en medkännande applåd när anförandet är slut. Doktor Mukwege har lyckats vända det onda till något mycket gott.


Efter gudstjänsten blir vi tilldelade varsin läkarrock och jag känner mig som ulven i fårakläder. Med min svarta skrivpärm under armen och glasögonen på näsan tycker mina reskompisar att jag ser ut som om jag ska gå ronden. Dörren slås plötsligt upp och Bercky kommer för att hämta mig. Först känner han inte igen mig men sedan skrattar han och höjer ögonbrynen menande – god morning doctor, ler han. Vi går iväg mot Berckys rum där jag ska få veta mer om hans arbete. Jag hoppas att inte någon kommer att ställa några frågor till mig men jag tittar ändå nogsamt i marken och försöker se upptagen ut. Bercky är trött. En vän till honom blev sjuk i natt och ligger nu inne på sjukhuset för behandling. Man vet ännu inte vad hans hastiga insjuknande bottnat i men man håller på att ta prover. Vi går mot sjuksalen med raska steg och möts av den unga mannen i sängen, fem övriga familjemedlemmar och Berckys fru. Mannen sitter upp och ser väldigt frisk ut och ingen förstår någonting. Vi hälsar på varandra och jag lägger pannan i förstående väck och hummar medkännande när jag får hans tillstånd beskrivet för mig. Tack och lov har Bercky bråttom och drar därefter snabbt ut mig igen.

Vi går så till hans rum och han börjar berätta om sjukhusets organisatoriska uppbyggnad, de olika avdelningarnas funktion och de projekt som han ansvarar för. Efter en lite stund blir vi avbrutna av att hans fru kommer in för att tala om att hon nu är på väg hem. Vi både hälsar igen och säger hej då. Formalian och hälsandet är väldigt viktigt i Kongo har jag förstått och jag hälsar hellre en gång för mycket än en gång för litet.

Vi fortsätter vår organisationsgenomgång när hon gått och hinner ytterligare tio minuter innan en annan man kommer in. Det är en taxidelegation utanför, meddelar han. De vill träffa oss svenskar för att be om ursäkt för taxichauffören som körde på Monica. Han är verkligen inte representativ för dem och de vill med kraft framhålla att de inte på något sätt stöttar detta beteende. Även om jag inte ens var med gruppen när de blev påkörda kommer de ändå in och tar i hand och jag får som representant för Sverige tala om att vi är väldigt glada för deras initiativ att komma hit och tackar varmt för detta. Vi tar ihand igen och Bercky följer dem för att söka rätt på Monica och resten av gänget.

Efter en stund är han tillbaka igen och vi hinner ytterligare tio minuter innan nästa kommer in och meddelar att vi ska vara med på en samling klockan nio där man ska gå igenom organisationens uppbyggnad…

Jag får upprepat för mig det Bercky redan sagt och passar nu också på att ställa lite djupare frågor om det finns någon processkartläggning gjord över verksamheten, hur rutinerna ser ut och om det finns riskanalyser gjorda. Jag får inga tydliga svar utan de hänvisar till att om något händer skriver de en rapport om det…hmmm.
Jag släpper ämnet.

Dagen fortsätter i samma tempo. Det känns lite rörigt med alla dessa människor som springer fram och tillbaka och ut och in i rummen och det känns som ständiga brandkårsutryckningar. Man får betänka att sjukhuset vuxit enormt senaste åren, de har heller inte den tradition av arbetsordning som vi har i Sverige och det känns som om man inte haft möjlighet att jobba proaktivt utan först hinner ta tag i saker när de väl händer. Det är svårt att komma från en helt annan kultur och miljö och tycka någonting över huvud taget. Man behöver helt enkelt mer tid för att sätta sig in i deras sätt att arbeta. Utifrån en fördjupad förståelse borde man kunna jobba vidare med strukturfrågor.

På eftermiddagen besöker vi Dorkashemmet, ett hem för våldsutsatta kvinnor . Där får de lära sig läsa och skriva, sy och sticka och får en möjlighet att komma tillbaka ut i livet igen. Några av oss köper av de handarbeten de tillverkat och sedan skjutsas vi tillbaka till sjukhuset igen.


Jag pratar med Bercky en kort stund men nu är han så trött att jag föreslår att vi avbryter. Jag får låna hans dator för att maila iväg bloggen och halv fyra hämtar bussen oss och vi körs hem.

Efter soppan har vi en genomgång av dagens upplevelser och en lång diskussion förs. Många intressanta iakttagelser och upplevelser har gjorts och jag bjuder in de andra till bloggen. Så jag hoppas inom kort få en rapport från någon av de andra att delge er. //