Vi går ner till grinden och inväntar bussen som ska skjutsa oss idag. Vi ska först till ett läkemedelsföretag, därefter till en SOS barnby och sedan ska vi äta lunch hos N´Zigire, en av de sköterskor som var med till Sverige. En timme senare kommer den och vi åker ut till Farmakina, ett företag som tillverkar malariamedicin och HIV-medicin och som också har en mottagande och rådgivande funktion. Verksamheten är mycket väl uppbyggd och vi ser en fantastisk ordning och reda. Efter rundvisningen och en stunds allmän genomgång av verksamheten går vi tillbaka till bussen igen. Nu är vi duktigt försenade och de ringer från barnbyn för att höra var vi är. Efter en stund är vi framme och åker in i ett område som ser fräscht och välordnat ut.
En stor banderoll hälsar oss välkomna och när vi åker in på gårdsplanen är det en stor välkomstkommité av män, kvinnor och mängder av barn som väntar på oss. N´Zigire kommer fram till mig och ber mig ta emot blommor av en liten flicka som står där och tittar spänt framför sig. Jag går fram emot henne och hon börjar stapplande framföra den inlärda ramsan. Hon är så nervös den lilla. Jag tackar för blommorna och vi blir visade till en stolsrad framför huset där vi ska sitta medan de välkomnar oss.
Direktören, som själv var uppväxt där, hälsar oss välkomna och håller ett varmt tal och uttrycker den tacksamhet de känner för allt stöd från Sverige och de är glada för att vi kommer dit och visar vårt stöd. Det betyder mycket för dem. De vädjar om fortsatt hjälp när nu den ekonomiska krisen är så kännbar för dem och hoppas på ett fortsatt samarbete. TV-stationen är på plats och filmar oss. Inslaget skall visas senare på kvällen. Jag får en lapp smusslad till mig från Bercky där det står att jag ska förbereda mig för att hålla tal. Jag säger att vi är överväldigade över det varma mottagandet och tackar dem för deras fantastiska arbete. Barnen i Kongo är landets framtid och de gör ett hårt och mycket viktigt arbete. Jag säger att det är viktigt även för oss att vi håller samman nu när de ekonomiska tiderna blir sämre. Jag avslutar med att vi är många i Sverige som både ber för dem och hjälper dem med ekonomiska medel och att vi ska göra allt för att fortsätta med detta.
Vi visas runt på den fantastiska anläggningen och jag känner en djup tacksamhet mot de människor som stöder detta! Det finns plats för 150 barn och centret är fullt nu. Det finns 15 hus och varje hus styrs av en Mama som har en assistent ibland till sin hjälp. Varje Mama har alltså 10 barn i blandade åldrar och kön, och följer dem i princip livet ut. Hon bor och verkar hela tiden bland dem och vi kan alla se det äkta engagemang mammorna uttrycker. Det är så rent och välstädat och barnen verkar glada och trygga. Barnen går i skola och de som har läshuvud får fortsätta på universitet eller så får de gå yrkesskolor. De slussas så småningom ut i arbete men fortsätter att hålla kontakten med sin Mama när de gifter sig och får barn.
Förutom de egna barnen så hjälper centret också familjer utanför med mat och skolgång och behovet är gigantiskt. Vi följs runt av en engelskspråkig elev som vuxit upp där och han berättar att Direktören är fullkomligt översvämmad med brev där man vädjar om hjälp. Direktören har nyligen fått gå ut och offentligt vädja om att man inte ska skicka brev till honom eftersom de inte har möjlighet att hjälpa fler för tillfället.
Vi avslutar besöket med att jag får skriva en hälsning i en stor bok och alla skriver under. Jag skriver ungefär det jag sa i tacktalet och man applåderar tacksamt.
Vi kommer till N´Zigire klockan 15 och får äntligen mat och klockan sju på kvällen, när det precis mörknat här vi hemma igen. //
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar