Lördagen den 24 januari

Klockan ringer halv sex. Packningen av de få saker jag har kvar är lätt och jag ser att jag har massor av tomt utrymme i väskorna. Efter samråd med Marie Berg och efter att hon pratat med kvinnoskolan så kommer de med ett trettiotal dockor till mig. Förmodligen alla dockor de har i lager. De packar jag ner i mitt tomma utrymme och tar med mig till Sverige för försäljning.


Två jeepar hämtar upp oss och vi knör in oss tillsammans med alla våra väskor. Vi skumpar iväg ut ur Bukavu. Även om jag givetvis längtar efter min familj och känner att det ska bli roligt att komma hem, så känner jag också en sorg över att åka. Det är en mycket märklig känsla att bli så tagen av ett land efter bara två veckor. Jag känner att här skulle jag verkligen kunna bo. Här skulle jag kunna uträtta mycket. Göra skillnad. Tankarna snurrar över alla de tänkbara projekt som skulle vara möjliga. Jag försjunker i dagdrömmar och rycks tillbaka till verkligheten när jag känner hur rynkorna i pannan nästan fastnat i varandra. Jag slätar ut mina anletsdrag lagom tills vi kör över den lilla bron och fram till gränsbommen. Den sedvanliga pappersexercisen är snabbt avklarad och vi går ombord på bussen som ska ta oss genom Rwanda till flygplatsen i Kigali.

Alla utbrister i förtjusta rop när bussen börjar rulla allt fortare på de asfaltsklädda släta vägarna. Inget skump! Vi njuter av färden och de vackra omgivningarna med de välskötta fälten och de välklädda människorna. En sådan enorm kontrast mot Bukavu.
Chauffören kör mjukt och saktar in vid de hål i marken som trots allt finns med jämna mellanrum. Så småningom passerar vi nationalparken igen och får än en gång se de små aporna vi såg på ditvägen. Den här chauffören stannar så att vi får tid att fotografera aporna, men som vanligt ficklar jag med linsskydd och inställningar så det är mest försvinnande små apsvansar på varje bild…suck.



Väl framme i Kigali stannar vi till på en restaurang. Klockan är halv tre på eftermiddagen och eftersom jag inte är det minsta hungrig så drar jag mig tillbaka till bussen och sover en liten stund medan de andra äter. Efteråt tänker vi ta en tur på museet och få en bättre förståelse för händelserna bakom det fruktansvärda folkmordet på tutsi-flyktingar för tio år sedan , av hutu-rebeller. Ni som sett Hotell Rwanda, känner till förloppet, och vi åkte också förbi det hotell där filmens händelser utspelades. Tyvärr hade museet hunnit stänga och vi kunde bara se parken och minneslundarna. Fulla med tankar och frågetecken åker vi vidare till flygplatsen.


Vi lämnar så Kigali under oss och påbörjar hemresan. Det känns som om jag är tio år äldre och jag tror att den här resan kommer att prägla resten av mitt liv. Har man en gång öppnat ögonen för den nöd som vi sett kan man inte bara stänga dem igen och gå vidare som om ingenting hänt. Närmaste tiden kommer jag att sammanställa föreläsningsmaterial om det vi varit med om för att därefter sprida informationen på föreläsningar och olika event. Det primära målet är nu att bidra med medel till en ambulans till Lemera. Vill ni vara med och stödja detta skulle jag bli otroligt glad om ni hör av er till mig.



Tack för att du ville vara med på resan!
Ann-Marie Elebro