Fredagen den 23 januari

Idag skall vi redovisa vår resa inför kongoleserna och inför Denis Mukwege. Vi har förberett oss väl och gjort en sammanställning i datorn med de punkter vi tycker vi vill fokusera på. När vi kommer in i den lilla salen på Panzisjukhuset där vi ska hålla till är vi först på plats. De vita plaststolarna är uppradade i en halvcirkel framför den skrangliga träpulpeten och ljudet av de skrapande stolsbenen mot betonggolvet fyller rummet medan vi sätter oss tillrätta. Vi väntar… och väntar. Vi vet alla att man har en annan tidsuppfattning i Kongo och vi har också fått höra att man var fascinerade över den ”tidsstyrning” vi ägnade oss åt i Sverige där vi till och med pratade om minuter när vi skulle passa en tid. Så börjar de äntligen droppa in en och en och till slut kan vi börja. Claes börjar för vår räkning och inleder med att tacka för att vi fått komma och talar kring projektets syfte. Han berättar vad vi gjort och var vi varit och berättar övergripande om våra tankar och slutsatser och så lämnar han över ordet till mig. Jag går vidare och pratar om hur stora företag har lyckats nå ökad lönsamhet och hög kvalitet i sitt arbete genom att jobba med systematisk kvalitetsutveckling och tar Toyota som exempel. Därefter går jag vidare och pratar om hur man arbetar med systematiskt arbetsmiljöarbete och personalfrågor. Sedan tar en efter en i gruppen över och berättar om just sina erfarenheter och tankar och Robert och Lars avslutar med att ge sin syn på hur man bättre ska ta tillvara den tekniska utrustningen framöver. Efter lite frågor och diskussioner tar den kongolesiska gruppen över och berättar om sina erfarenheter från Sverige. De flaggar för att vi har det så fantastiskt fint materiellt sätt men att vi ska vara uppmärksamma på att maskiner aldrig kan ersätta människor och att ett allt för stort beroende av elektricitet kan göra oss sårbara. Mycket kloka kommentarer.

Klockan tolv går vi iväg för att äta lunch. Vi håller hårt på tidsschemat eftersom vi ska träffa Dr Mukwege klockan tretton. Dessvärre har bilen som skulle komma med lunchen fått punktering så först kvart i ett kan vi börja äta. Några av oss hinner slänga i sig några tuggor men merparten avstår på grund av tidsbristen och vi är alla på plats igen klocka ett. Efter några minuter kommer dock Mukwege, som också håller hårt på tiden, och då klockan är fem över stänger vi dörrarna och kör igång. Den närmaste kvarten öppnas dörrarna av och till och salen fylls på med de sent ankomna. Vi drar samma presentation för Mukwege som vi drog på förmiddagen. Helena avslutar dragningen med att berätta om det lilla barnet hon fann på avdelningen för nyfödda och som låg i en larmande kuvös. Ingen av personalen verkade medveten om att kuvösen larmade för att den var trasig och barnet dog. Alla blir starkt berörda av berättelsen och Mukwege tackar oss för våra observationer. Han säger att den fråga som överskuggar allt annat för honom är just detta med ansvarstagande. Hur få människor att bli mer ansvarstagande? Vi diskuterar en stund kring detta och bryter sedan upp och åker tillbaka hem till oss. Eftermiddagen och kvällen ägnar vi oss åt att packa och hämta våra uppsydda kläder på kvinnoskolan. Min afrikanska dress som jag lät sy upp av tyget jag fick från Apolo, sitter som en smäck. Livet är ganska snävt som brukligt är. Kjolen, som består av en stor rektangulär tygbit, är virad två gånger runt midjan och knuten där bak. Runt höfterna har jag ytterligare en rektangulär tygbit som jag knyter fram så att jag får en extrakjol. Extrakjolen ska jag ha till att bära barn eller ved i ,men då jag inte har några småbarn och då det är min man som i huvudsak bär in veden hemma bestämmer jag mig för att testa anordningen på min lilla hund då jag kommer hem. Hon är tjock och lat och vill alltid bli buren så det kan nog passa bra.

Vi lämnar Bukavu tidigt i morgon bitti så vi går tidigt i säng. //