Lördag 10 januari

Avfärden tidigt på morgonen går fullständigt smärtfritt. Vi är fem i vår Saab 95 som är knökad med bagage men obefintlig trafik och bra väglag gör att vi lyckas komma fram precis 4:30 till Landvetter flygplats. I god tid alltså innan avfärden 6:45. Alla kommer, ingen är sjuk, alla har sina pass och vi får igenom alla grejor. Det börjar bra!

Väl inne på planet får vi vänta ett tag på grund av något litet strul innan vi så äntligen lyfter mot vår första destination, Bryssel, där vi sedan skall byta plan till Kigali i Rwanda, vår huvuddestination. Från Rwanda skall vi sedan åka bil över gränsen till Kongo.

Vi serveras frukost direkt och jag slumrar mig sedan igenom resan till Bryssel. Väl framme strålar vi ihop i kafeterian vid vår gate där vi slutligen får gå ombord på den Airbus som ska ta oss vidare. Av de 288 sätena är det inte många tomma och jag hamnar innanför en Ugandisk madam vars kroppshydda vida överstiger min mans, som inte är helt ringa. Armstöden kan jag i alla fall glömma. Jag koncentrerar mig på mitt andra armstöd istället och försöker pilla in den ihopfällbara kontakten (!) till de hörlurar jag precis fått av flygvärdinnan i uttaget. Lyckas till slut och får in en kanal där Miriam Makebas gamla mammahia-mammahia-maa-låt fyller mina öron. Hon är helt underbar och jag sitter där och ler för mig själv. I taket fälls en display ner där jag kan se att flygrutten går över Luxemburg, Strasbourg, Stuttgart och Innsbruck över Alperna och vidare in i Italien. Jag som hade klart underkänt i geografi i skolan får mig nu ett antal aha-upplevelser.

Jag bjuder Ugandiska madamen på lite nötter och russin jag köpte på flygplatsen och vi påbörjar ett försiktigt samtal om väder, vind och resmål. Hon sluter ögonen och lutar sig tillbaka och jag inser att vårt samtal just upphört. Maten kommer in och är en fantastiskt god vit fisk med spenat och helvete. Helvetet är helt klart min nya favorit! Servicen, maten och fikat är verkligen jättefint och får mig så mätt och belåten att jag slumrar in igen.

Vaknar till av att benen och ryggen värker. Läser ut den GP jag sparat till just detta tillfälle. Sparkar av mig skorna och hoppas på att ingen ska förstå att lukten av blöta fötter som just börjat sprida sig kommer från mig. Ihopklämd i min flygstol genomlider jag sedan såväl Gost town som en annan film jag tack och lov redan förträngt namnet på. Fantiserar en stund om de blodproppar som säkert börjat bildas i mina ben och ber sedan snällt den Ugandiska madamen om lov att få passera henne så jag kan få röra på mig lite. Airbusen är tack och lov så stor, nästan 64 m långt, så gångarna mellan stolsraderna blir till en liten men mycket uppskattad minipromenad.

Med en bra marschfart på 842 km/h av 870 möjliga så flyger vi in över Afrika, via Libyen och Sudan och 20:17, lokal tid, landar vi så till slut i ett becksvart Kigali. Jag har redan ställt fram min klocka den extra timmen som den handlar om så någon tidsförskjutning känns inte av. Den fuktiga värmen väller över mig när jag går nedför trappan ut ur planer och jag blir full av varmt klibb på en gång. Det doftar vedeldad ugn, precis som hemma och lite avgaser.

Efter en snabb blick och en pytteliten stämpel i mitt pass så välkomnas jag av tullvakten och kliver så in i De tusen kullarnas stad. Vi väntar länge på vårt bagage. Min resväska kommer sist av alla men sedan marscherar vi i samlad tropp mot utgången. Glada rop hörs i gänget längst fram och jag ser att N´Zigire från sjukhuset kommit oss till möte. Vi blir alla omkramade och känner oss så välkomna.

Vi stuvar in oss i sjukhusets buss och efter en kort åktur är vi så framme vid Domus Pacus, ett protestantiskt guesthouse, där vi skall övernatta för att på morgonen ta oss in i Kongo. Rena och välstädade dubbelrum möter oss och vi bjuds sedan till bords till kvällssupé innan läggdags. Trötta, mätta och fnittriga kryper så Ann, min rumskompis, och jag ner i våra respektive sängar. Ann påstår att kudden känns som att sova på en överkörd grävling och jag håller med. Slut som jag är kramar jag om min grävling och somnar sedan på en halv sekund. Vaknar några timmar senare av att en timmerhuggare flyttat in i rummet. Jag kastar mina skor på Ann och skriker åt henne att sluta snarka (åtminstone tänkte jag göra det), men besinnar mig och släpar ut min madrass i korridoren. Jag är van att göra det hemifrån varje natt eftersom min man snarkar ännu värre, så någon större uppoffring är det inte. Somnar sedan på två röda.