Tisdag den 13 januari

Idag åkte vi via Ovira upp till Lemera. I Ovira startade den svenska missionen på 1920-talet och i dag finns ett litet sjukhus på plats. Färden började 7:30 på morgonen med att två jeepar anlände som vi var sexton personer att dela på. I min jeep fanns en plats bredvid föraren och två längsgående galonsäten i bakre delen. Vi insåg alla att det skulle bli en tuff färd men ingen av oss ville visa vilka farhågor vi kände utan klättrade krystat käcka in. Lars, den längsta av oss, fick vika sig dubbel och sätta sig på snedden med knäna under hakan. Vi andra lade armar och ben runt varandra för att få plats. En mycket nyttig övning för oss distanserade svenskar. Chauffören tryckte pedalen i botten, som vi lärt oss är brukligt här, och fräste i väg på de grusiga och gropiga vägarna. Vi skulle senare under dagen komma att uppskatta dessa välhållna motorvägar mycket.

Fyra timmar senare var vi både rörda och väl skakade. Vägarna var fulla av människor som gick, nästan alltid med bördor. Små barn, ibland förmodligen inte äldre än 3-4 åt släpade gula vattendunkar efter sig. Ofta med bara händerna och ibland fastknutna runt huvudet med en tygrem och med dunken hängande på ryggen. Två män, högresta och med hyfsat fina kläder föste två små, smutsiga kvinnor med enorma rishögar bundna på ryggen, framför sig. Små runda hyddor, i samma färg och material som marken de stod på och med vasstak på marken blandades med fyrkantiga små, fönsterlösa hus, som vi väl närmast skulle kalla skjul.

Chauffören håller den sedvanliga gasen-i-botten-farten och tutar för att folk ska flytta sig.
Vi klamrar oss fast i jeepens väggar, kanter och ibland tak och givetvis också i varandra.
Fyra timmar senare är vi framme i Ovira, en liten by där den svenska missionen startade i början på 1920-talet. Doktor Feza, som var med till Sverige kommer och möter oss och kramar om oss. Vi får en lång välkomstcermoni av sjukhuschefen och några fler män medan Feza grejar med lunchen(!). Vi kvinnor rynkar pannan och tänker att det är väl för bedrövligt att hon inte själv får berätta om sin resa till Sverige och vad det betytt för hennes arbete här nere men vi biter oss i tungan.
Efter en redogörelse för ett trädplanteringsprojekt man driver och en rundvandring runt sjukhuset så åker vi efter några timmar vidare till Lemera.
Lemera är ett samhälle där missionärerna byggde upp ett sjukhus som plundrades och förstördes i slutet på 90-talet och som man nu försöker bygga upp.


Vägen är ofarbar utan en jeep och de sista milen är enkelriktad vilket innebär att man vissa tider enbart får köra norrut på den och vissa tider enbart söderut, så det gäller att planera sin körning! Halvvägs in på vägen möter vi ändå en bil och just där är det en liten ficka som han kan köra in på så vi suckar lättat. Vi kommer så slutligen in i byn och möts av en välkomstkommité framför mottagningshuset. De sjunger och spelar trummor och vi blir alla väldigt glada och rörda. Mirja och Meikko Reinikainen kommer och kramar om oss. Veikki är kirurg och har varit och hjälpt folk i sexton år nu varav ett antal år av och till i Lemera. Mirja är hans fru och styr stället med järnhand och dirigerar oss till våra rum där vi får tvätta av oss inför kvällsmaten. Går på toa och får toaknoppen ihanden. Strömmen går. Tar ficklampan och går ner till middagsssamlingen.





Middagen är samma som vi fick tilll lunch. Börjar misstänka att det är nationalrätt här.
Strömmen kommer igen kort stund så jag börjar ladda kamerabatteriet, men strömmen går igen. Kan i alla fall fortsätta med bloggen som jag ligger efter med. Har fortfarande inte fått möjlighet att lägga upp något på Internet. Måste kolla om det kan lösa sig i morgon.

Slocknar kl 10..