Onsdagen den 21 januari

De har lovat hämta upp oss klockan sex för att vi säkert skall hinna till båten. Tjugo över sex kommer de. De har hämtat upp läkaren också för att avskedet skall få mer dignitet. Otacksamma och praktiska som vi är hade vi hellre uppskattat om han stannat hemma så att vi fått mer plats i bilen. Nu är det bråttom! Vi fräser iväg och det känns som om vi tar kurvorna på två hjul men vi hinner fram. Papperexercisen är snart avklarad och vi får nu åka en annan båt. Jag tycker den ser tung och klumpig ut men det visar sig att den går bättre och troligen snabbare än den vi åkte med igår. Madde, Gullvi och jag sitter längst fram och har bra kameraläge. Vi fotar allt från öar till dykande fåglar. Även nu blir vi serverade dricka och hamburgare, eller köttbullare kanske är ett bättre ord eftersom det är en rund stor köttbulle mellan två pyttesmå bröd. Väl framme kommer vi snabbt av och det är bara att gå i land eftersom de säger att de känner igen oss.

På vägen hem stannar vi och köper lite souvernirer. Jag hittar en trumma som jag absolut vill köpa till min man Benkt, men jag har bara tio dollar kvar och de ska ha tjugofem. Mwanza hjälper mig med förhandlingen och till slut har vi skamlöst nog prutat ned den till tio. Benkt kommer att bli stolt över mig. Väl hemma är det skönt med en dusch och lunch. Efter lunchen samlas vi och påbörjar den rapport som vi gemensamt skall lämna in med våra reflektioner och synpunkter. Vi har massor att skriva och efter några timmar har vi knappt kommit halvvägs och bryter för en paus.
Vi vilar och läser och på kvällen spelar Anki fiol för oss. Jag sitter där i min långa kjol i den täta gemenskapen långt bort från Sverige och lyssnar på fiolen och föreställer mig hur de fiktiva personerna i Utvandrarna kände sig. Jag drar mig tillbaka redan vid åtta och trevar mig tillbaka längs den becksvarta, leriga stigen till det hus jag bor i. Nattvakten sluter upp bakom mig och lyser för mig med sin ficklampa. Väl inne på mitt rum tänder jag stearinljuset och gör mig i ordning för natten. Plötsligt knackar det på dörren. Utanför står Apolo, elektrikern som jobbar för kvinnohuset. Jag har bara träffat honom en gång tidigare för några dagar sedan då han stod utanför mitt rum och bad om min adress för att kunna skriva till mig och jag blir förvånad att han knackar på min dörr så sent på natten. Han tränger sig in i rummet och jag tar ett steg bakåt. Han ler vänligt och håller fram ett paket och jag förstår först inte vad han vill, men jag tar paketet och går fram till stearinljuset för att se vad det står. Ann-Marie Elebro står det skrivet i blyerts med stora bokstäver över hela bruna omslagspapperet. Han förklarar med gester att paketet är till mig från honom. Jag blir överrumplad men tackar och eftersom han inte kan engelska och jag inte kan franska eller swahili kan jag inte fråga varför jag har förärats detta. Han går direkt och jag öppnar paketet. Inne ligger det en lapp på swahili. –Pokeya zawadi kutoka kwa jamaa la electricien Apolo. Mungo na akubariki. Jag tar fram det vackra tyget han packat in och ser att det gott och väl räcker till en klänning. Misstänksam, men samtidigt glad och rörd undrar jag hur jag ska hantera detta. Flirtar han eller vad är han ute efter? Ska jag behålla tyget eller lämna tillbaka det? Ska jag returnera gåvan med en gengåva? Ska jag gå ut efter honom och tacka? Jag beslutar mig för att inte göra någonting. Jag låser dörren och väntar till i morgon när jag kan fråga Marie vad som står på lappen och vad hon tycker att jag ska göra. //