Måndag 12 januari

Vi vaknar av att klockan ringer halv sex och har båda sovit gott. Efter några minuters morgonbestyr och ihoppackande av våra grejor går strömmen och vi fortsätter packa i ljuset av en ficklampa.



Efter en frukost på vita frallor, marmelad, ägg, africa-kaffe och torrmjölk sätter vi oss i bussen och åker till Panzisjukhuset. Allt efter resans gång plockar vi upp anställda utmed vägen och snart är bussen proppfull. Morgonbönen pågår på sjukhuset när vi kommer fram. Innergården där man samlats består av en fyrkantig plats med gräs i mitten. Pastorerna står längs ena kortändan och leder samlingen, patienterna sitter på stenmuren vid den andra kortsidan. Längs den ena långsidan är stolar framtagna åt oss och vi blir varmt välkomnade. Urban går fram och presenterar oss en och en och man klappar artigt. När Ann visar sig utbryter ett jubel och vilda applåder. Ann är min snarkkompis, den rundaste av oss och med det allra varmaste leendet. Hon är en sådan människa som bara behöver visa sig för att man ska tycka om henne och tydligen går det hem även hos dessa människor. Vi förstår dem så väl!


Efter bönen visar Bercky oss runt. Sjukhuset är stort, enkelt och mycket funktionellt. Kvinnor och några enstaka män sitter överallt. Barn flockas kring oss och några enstaka försöker sig på att försiktigt tigga av oss. Vi har blivit avrådda för att ge eftersom det dels är omöjligt att hjälpa alla och dels kommer det att sprida sig som en löpeld och försvåra vår fortsatta vistelse.


Någon patientintegritet, som vi är vana vid, märker vi inte av utan dörrar öppnas hej vilt och vi stövlar bara in i såväl mottagningsrum som sovsalar.
Bercky kramar om och småpratar med folk. Han berättar vilka vi är och syftet är med vårt besök. Vi får applåder och tack. Utanför sjukhuset sitter och ligger kvinnor och väntar på sin tur.

På eftermiddagen får vi komma till ett annat inkvarteringsläger som är som en dröm. Rent och fräscht och med underbar personal som servar oss.