Torsdag den 15 januari

Det känns tråkigt att lämna Lemera. Känns som om mitt hjärta har fastnat här. Jag ställer min resväska på altanen tillsammans med de andra väskorna och går in och äter frukost. Vi har bråttom. Passet har ju bara öppet mellan vissa tider så det gäller att passa på att komma ner längs vägen medan vi fortfarande får köra. Utanför huset samlas folk för att ta farväl av oss och vi går ut och tackar och kramar och tackar om igen. Vi skall ha extragäster med oss till Bukavu och i vår bil hoppar sjukhuschefen Dennis fru in med deras lilla dotter på två år. Hon studerar i Bukavu och börjar skolan inom kort så det passar utmärkt. Lars, vår långe kompis som fick sitta dubbelvikt på resan hit sitter i framsätet och knör tillsammans med Ann, vårt stora dragplåster. Vi andra sju sitter där bak. I den andra bilen samsas alla resväskor.


Vi fräser iväg längs vägen för nu är det mycket bråttom. Efter några mil ringer doktor Mwanzas mobil och vi får höra att en röd resväska är kvarglömd….. suck. Jag såg ju att min röda väska, och alla andra väskor, var borta från altanen när vi kom ut från frukost och förstod att de packat in dem i bilarna, men jag gick inte och kontrollerade vilket var dumt av mig. Vi kör in till vägkanten för att invänta den motorcykel som ni är på väg med väskan i ilfart efter oss. Ett gäng kvinnor fångar vårt intresse eftersom den lilla 2-åringen som hänger i den ena kvinnans kjolar skriker hela tiden. Marie och Mwanza går fram för att prata med dem och vi förstår både mamman och barnet är undernärda och att barnet skriver av smärta. Hon är änka och ensam med fyra barn och är extremt fattig. De övertalar kvinnan att både hon och barnet måste till sjukhuset i Lemera. När motorcykeln så kommer efter en liten stund och vi har lastat över min väska i bilen pratar Mwanza ihop sig med chauffören och vi ser hur han gör iordning sätet för att hon skall kunna följa med honom tillbaka. Vi skickar med lite pengar till vården och är alla väldigt tacksamma att vi stannade och tänker att det var väldigt bra att väskan blev kvar.. (precis i skrivande stund får jag höra av Mwanza att Mirja låtit skicka efter kvinnans övriga barn så nu är de tillsammans i Lemera allihop och får den vård de behöver! Tack Gode Gud!)

Vi skumpar vidare, betryckta av fattigdomen och de öden vi möter men är också tacksamma för det lilla vi kunnat uträtta.

Klockan elva prick är vi framme på vårt ställe, kvinnohuset, igen och lunchen står och väntar på oss. Blomkålssoppa! Helt underbart…

Efteråt promenerar vi i samlad tropp till Panzisjukhuset. Det är en varm dag, säkert 30 grader, och vi svettas floder. Människorna tittar och pekar. Några ser bara sura ut men många hejar glatt. Någon som kan swahili översätter och säger att de talar om för sina barn att vi inte är farliga. Framme på sjukhuset möts vi av Kabuto som visar oss runt i en visning vi inte riktigt förstår. Vi går nämligen precis samma runda som Bercky visade oss förra gången och det blir helt enkelt en liten repetition på det vi redan sett. Det som är nytt är att vi får se den sjuksköterskeskola som är under uppbyggnad. En fantastiskt fin byggnad som kommer att bli jättestor. Precis när vi står där och beundrar den öppnar sig himlen och det libr ett väldigt skyfall. Vi söker skydd till det lugnat ned sig och går vidare till kvinnohärberget där vi köper lite grejor.
Vi går och inväntar bussen som kommer efter en stund och återvänder hem igen. Eftermiddagen ägnar vi bara åt att äta, slappa och läsa. På kvällen berättar Urban om deras tidigare vistelse i Kongo och han visar också lite bilder från sjukdomar och operationer. Robert,en av teknikerna, är ljusgrön i ansiktet och vägrar titta på bilderna. Vi andra ser med stort intresse på den tre meter långa bandmasken som Urban just plockat fram från magen på en patient. Efter denna intresseväckande bild så går åtminstone jag i säng. Inte heller min mage orkar mer.//