Frukost halv sju. Alla har packat ner det de behöver för att övernatta i Goma. Bussen hämtar oss på utsatt tid. Det är redan mycket folk nere vid hamnen eller färjeläget, som jag kan tycka är ett mer passande namn. Det finns några fler masungas än vi, möjligen från Holland. Vi utlänningar trycker ihop oss i en rund öppen hydda där två administratörer skall syna våra pass och våra gula kort för att vi ska få åka. Mwanza samlar ihop våra pass och vi får fylla i varsitt formulär med alla uppgifter och sedan är det fritt fram att gå ombord. Hur han slingrat sig ifrån att visa de gula korten som några i gruppen glömt och som en av administratörerna flera gånger frågat efter, får vi inte reda på.
Det är en fin båt. Inte alls så liten som vi blivit förvarnade om, och dessutom i mycket gott skick. Det är tre säten på var sida om mittgången och ungefär tio rader. Längst fram hänger en tv-skärm ner som strax börjar visa En prins i new York med Eddie Murphy. Den är på franska så jag förstår ingenting men kan hänga med ändå. Jag noterar i alla fall att de ända vita i filmen antingen är uteliggare, alkoholister eller ordentligt korkade.
Resan över ska ta ungefär två timmar men tar det dubbla eftersom motorn inte går som den ska. Efter att man gått ned i motorrummet och bytt luftfiler, fungerar det som det ska igen och vi kommer så småningom fram. Goma är inte röd som Bukavu utan gråsvart eftersom det mesta vi ser är täckt av lavan från det senaste utbrottet 2002. Vägarna är täckta av fin lavasand blandad med större och mindre bitar av lavasten. Murar och husgrunder är byggda av uthuggna block av lavasten. Man har verkligen på ett bra sätt tagit tillvara materialet. Folket ser vid en första anblick ut att må bättre, vara bättre klädde och överhuvudtaget ha det bättre ställt än i Bukavu. Vi får senare förklarat för oss att det är för att just det område vi kommer in i hör till de bättre och att vi inte sett hur det ser ut runt omkring.
Flera av pojkarna har tillverkat egna cyklar som är helt fantastiska. De är mycket höga, tillverkade av bastanta träramar som lutar uppåt och har snidade trähjul. Cykelstyrena är formade som hornen på den boskap man har här, grova vid basen och avsmalnande vid spetsen och mycket långa. Att de överhuvudtaget orkar förflytta dessa skapelser med de enorma lass de lagt på är en gåta.
Vi åker till sjukhuset och blir mötta av barnmorskan Luanda. Hon var en av de blygare under Sverigevistelsen och det är roligt att träffa henne, avslappnad och glad, i hennes egen miljö.
Sjukhuset är mycket litet och det tar inte lång stund att visa de få rummen som finns. På en byggnad en bit därifrån byggs ett nytt hem för våldtagna kvinnor och deras barn med Hoppets stjärna som finansiär. De är mycket glada för det och det verkar bli mycket fint. Då visningen är slut bjuds vi hem till doktorerna på mat. Det är två doktorer som jobbar på sjukhuset och de är praktiskt nog gifta med varandra. Efter en mycket god lunch skall vi åka vidare och dels se oss omkring rent allmänt men vi ska också titta på vulkanen och det stora flyktinglägret som finns i utkanten av Goma.
Vi är nu en ganska stor grupp. Sexton personer med doktorer, Luanda och chaufför. Först åker vi i två bilar. Vi följer efter den andra tillbaka till sjukhuset där den ska lasta av några britsar den fraktat på taket. Tydligen kan vi inte använda den bilen längre för plötsligt skall alla åka i en och samma bil. Sexton stycken i en jeep med två säten fram och två längsgående britsar bak. Vi klämmer tveksamma in oss och jag hamnar i mitten. Det är trångt. Mycket trångt. Bercky öppnar dörren och säger att det finns plats i den andra bilen som snabbt ordnats fram men av någon anledning vill inte Luanda och de andra som sitter närmast dörren gå ut så vi skumpar iväg ihopträngda som sardiner. Luften är tryckande fram och jag kan inte röra varken armar eller ben. Jag försöker vrida huvudet bakåt så att jag ska komma åt lite frisk luft men lyckas dåligt. Gullvi och Helena blir fnissiga av situationen och skrattar gott och ljudvolymen känns outhärdlig av allas högljudda prat och de våldsamma skratten. Bilens skumpande gör att jag pressas ihop vid varje andetag och jag känner att det börjar bli svårt att andas. Jag får svårare och svårare att stålsätta mig och känner mig yr, förtvivlad och ångestfylld. När bilen så äntligen stoppar för att tanka klarar jag inte längre av att stanna kvar utan häver mig över de andra och säger åt dem att öppna dörren. Vi mer eller mindre ramlar ut och jag drar några djupa andetag och försöker lugna ner mig.
I den andra bilen sitter bara tre personer förutom chauffören, Bercky, en av doktorerna och administratören så även om det är en betydligt mindre bil så har vi gott om plats. Vi följer den stela lavaströmmen som numera utgör vägen, för att komma till utbrottets källa. Husen runt omkring är enkla trähus och stora områden ser ut som lavaåkrar. Man har börjat hacka upp dem och staplar stenarna i gärsgårdar för att frilägga land. Den starka växtligheten har redan återerövrat den mesta marken och man berättar att Goma är det frodigaste området i hela Kongo. Dels beror det på jordmånen men också på det myckna regnandet.
Vi stannar och kliver ur bilen och man visar oss en spricka på några meter där en svag rök sipprar upp. Det är vulkanens startplats. Där började det och sedan spred sig strömmen under vägen och kom upp längre bort på fälten borta vid kyrkan. Kyrkan förstördes givetvis och lavaströmmen tog många äldres liv då de inte hann undan. Hur många, är det ingen som vet, eftersom det inte gått att räkna säger de.
Vi åker vidare mot utkanten av Goma. Där stadens bebyggelse upphör visar man mig att Laurent N´kunda låg med sina styrkor. Man kunde försvara sig och han hade ingen möjlighet att ta staden. En bit bort breder de enorma flyktinglägren ut sig. Då striderna utbröt i norra delarna kom mängder av kongoleser hit. Vissa har nu varit här i ett och ett halvt år och eftersom läget fortfarande är så osäkert kan man inte återvända.
Eftersom vi inte har något med oss att dela ut, går vi inte runt i lägret utan åker bara sakta igenom och stannar helt kort på en öppen plats för att se oss omkring. Misären är ofattbar. Rundade tält i mängder, tätt packade på en gigantisk jordyta. Inget gräs och inga träd, vad jag kan se, i själva lägret. Barn och vuxna i trasor. Mina pengar har gått till andra behov så de är slut men doktorn ger några rand till ett av barnen som skiner upp.
Vi åker sakta därifrån. Jag gråter inte lika lätt längre men känner av en sorts tryck som ligger som ett konstant band över bröstet. Man skjutsar oss till det kloster där vi ska bo. Ett fullkomligt paradis. Det är en absurd kontrast till det vi nyss sett. Klostret heter Genezareth och ligger sagolikt vackert vid sjön. Den lummiga parken är välskött ner i minsta grässtrå. Byggnaderna likaså. Vi får våra nycklar av en svart och vitklädd nunna och kan andas ut en stund i våra enkelrum innan middagen serveras. Rummen är enkla, välstädade och med en balkong med utsikt antingen mot vattnet eller mot parken. Några av oss promenerar runt i parken innan middagen och jag tar mängder av kort. Kanske kan det hjälpa till att få bort andra bilder från näthinnan.
Vi går tidigt till sängs.//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar