Det drar ihop sig. Nu aterstar endast tva dagar i Belgrad. Den sista veckan har varit full av avsked (vilket har inneburit en stor konsumtion av tarta..). Sorgligast av allt var att saga hejda till barnen pa forskolan. Hur kommer det ga for dem? Tankarna ar manga.
I dessa dagar finner jag det otroligt svart att leva narvarande. Sverige ar inom rackhall. Och dar finns personen jag saknat sa mycket dessa manader, det hagrar.. Samtidigt vill jag ta vara pa den sista tiden har. Njuta av att vara ledig och langsamt kunna ta farval av allt. Jag ar klyven. Vet inte riktigt var jag befinner mig, i alla fall mentalt. Jag ar mitt i spranget. Utan fotfaste nagonstans.
Tycker personligen att det ar ett illa satt att leva och dessutom pafrestande for sjalen. Narvaro i stunden ar nagot otroligt viktigt. Hur skall vi annars kunna dricka kaffe och smaka och se att Gud ar god?! For att alska vara nara och var nasta ar det nodvandigt att finnas i tiden. Och vill vi ledas av Anden i en situation, ter det hela sig valdigt svart om vi (mentalt) befinner oss mitt uppe i julklappsshopping.
Lattare sagt en gjort. Lat oss iaf gora vart basta for att vara narvarande. For var egen och andras skull. Nu skall jag strax inta annu en avskedslunch. Den har gangen med ett par som betytt valdigt mycket for mig dessa manader. De hamtade upp mig pa flyplatsen da jag anlande och sen dess har en speciell relation mellan oss byggts upp. Tva fantastiska manniskor med tva underbara barn.
Det har blir nog sista gangen jag skriver (mojligt att lite fler bilder kommer upp om nagra dagae). Sa jag far tacka for mig. Jag hoppas att ni som helst har kunnat fa ett hum om vad som moter en praktikant och vilka funderingar det skapar.
Onskar allt gott! Belgrad halsar! Ses pa sondag!
/Julia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar