Var ar vi? Klockan var runt sju en torsdagskvall. Vi gick langs Donaus strand pa jakt efter en "batrestaurang" att ata middag pa. Vattnet lag morkt till vanster om oss och en park vagt upplyst till hoger. Bara enstaka personer hade den har kvallen valt att ga dar vi gick. Jag letade bland minnesbilderna i mitt huvud efter nagot som stamnde overens med platsen. Men det var blankt. Under en veckas tid har jag haft besok fran Sverige. Och inte av vem som helst, min karaste har varit har! Det ar svart att beskriva gladjen och betydelsen av att han kom och halsade pa. Aven om det ar spannande att sjalv vara i ett annat land och en ny kultur, kan det inte jamforas med att upptacka varlden tillsammans med "en nara". Att fa dela livet med nagon ar en fantastisk mojlighet. Maten smakar battre, turistattaktioner blir mycket mer spannande, bussresor blir aventyr och kvallar kan agnas at att losa varldsproblem. Tyvarr upptacker vi sallan hur viktig nagon ar for oss forran vi ar utan dem. Fran ett hostigt och regnigt Belgrad skulle jag darfor vilja saga; glad er at varandra! Ga ut och fira att just ni har varandra!
Till slut hittade vi en bat att ata pa, som jag kande igen. Vi satt ensamma pa restaurangen. En nervos servitor tog var bestallning. Ett varmeljus los upp vart bord. Och denna kvall serverads inget mindre an lax med svartvinbarssas!
/Julia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar