Lördagen den 24 januari

Klockan ringer halv sex. Packningen av de få saker jag har kvar är lätt och jag ser att jag har massor av tomt utrymme i väskorna. Efter samråd med Marie Berg och efter att hon pratat med kvinnoskolan så kommer de med ett trettiotal dockor till mig. Förmodligen alla dockor de har i lager. De packar jag ner i mitt tomma utrymme och tar med mig till Sverige för försäljning.


Två jeepar hämtar upp oss och vi knör in oss tillsammans med alla våra väskor. Vi skumpar iväg ut ur Bukavu. Även om jag givetvis längtar efter min familj och känner att det ska bli roligt att komma hem, så känner jag också en sorg över att åka. Det är en mycket märklig känsla att bli så tagen av ett land efter bara två veckor. Jag känner att här skulle jag verkligen kunna bo. Här skulle jag kunna uträtta mycket. Göra skillnad. Tankarna snurrar över alla de tänkbara projekt som skulle vara möjliga. Jag försjunker i dagdrömmar och rycks tillbaka till verkligheten när jag känner hur rynkorna i pannan nästan fastnat i varandra. Jag slätar ut mina anletsdrag lagom tills vi kör över den lilla bron och fram till gränsbommen. Den sedvanliga pappersexercisen är snabbt avklarad och vi går ombord på bussen som ska ta oss genom Rwanda till flygplatsen i Kigali.

Alla utbrister i förtjusta rop när bussen börjar rulla allt fortare på de asfaltsklädda släta vägarna. Inget skump! Vi njuter av färden och de vackra omgivningarna med de välskötta fälten och de välklädda människorna. En sådan enorm kontrast mot Bukavu.
Chauffören kör mjukt och saktar in vid de hål i marken som trots allt finns med jämna mellanrum. Så småningom passerar vi nationalparken igen och får än en gång se de små aporna vi såg på ditvägen. Den här chauffören stannar så att vi får tid att fotografera aporna, men som vanligt ficklar jag med linsskydd och inställningar så det är mest försvinnande små apsvansar på varje bild…suck.



Väl framme i Kigali stannar vi till på en restaurang. Klockan är halv tre på eftermiddagen och eftersom jag inte är det minsta hungrig så drar jag mig tillbaka till bussen och sover en liten stund medan de andra äter. Efteråt tänker vi ta en tur på museet och få en bättre förståelse för händelserna bakom det fruktansvärda folkmordet på tutsi-flyktingar för tio år sedan , av hutu-rebeller. Ni som sett Hotell Rwanda, känner till förloppet, och vi åkte också förbi det hotell där filmens händelser utspelades. Tyvärr hade museet hunnit stänga och vi kunde bara se parken och minneslundarna. Fulla med tankar och frågetecken åker vi vidare till flygplatsen.


Vi lämnar så Kigali under oss och påbörjar hemresan. Det känns som om jag är tio år äldre och jag tror att den här resan kommer att prägla resten av mitt liv. Har man en gång öppnat ögonen för den nöd som vi sett kan man inte bara stänga dem igen och gå vidare som om ingenting hänt. Närmaste tiden kommer jag att sammanställa föreläsningsmaterial om det vi varit med om för att därefter sprida informationen på föreläsningar och olika event. Det primära målet är nu att bidra med medel till en ambulans till Lemera. Vill ni vara med och stödja detta skulle jag bli otroligt glad om ni hör av er till mig.



Tack för att du ville vara med på resan!
Ann-Marie Elebro

Fredagen den 23 januari

Idag skall vi redovisa vår resa inför kongoleserna och inför Denis Mukwege. Vi har förberett oss väl och gjort en sammanställning i datorn med de punkter vi tycker vi vill fokusera på. När vi kommer in i den lilla salen på Panzisjukhuset där vi ska hålla till är vi först på plats. De vita plaststolarna är uppradade i en halvcirkel framför den skrangliga träpulpeten och ljudet av de skrapande stolsbenen mot betonggolvet fyller rummet medan vi sätter oss tillrätta. Vi väntar… och väntar. Vi vet alla att man har en annan tidsuppfattning i Kongo och vi har också fått höra att man var fascinerade över den ”tidsstyrning” vi ägnade oss åt i Sverige där vi till och med pratade om minuter när vi skulle passa en tid. Så börjar de äntligen droppa in en och en och till slut kan vi börja. Claes börjar för vår räkning och inleder med att tacka för att vi fått komma och talar kring projektets syfte. Han berättar vad vi gjort och var vi varit och berättar övergripande om våra tankar och slutsatser och så lämnar han över ordet till mig. Jag går vidare och pratar om hur stora företag har lyckats nå ökad lönsamhet och hög kvalitet i sitt arbete genom att jobba med systematisk kvalitetsutveckling och tar Toyota som exempel. Därefter går jag vidare och pratar om hur man arbetar med systematiskt arbetsmiljöarbete och personalfrågor. Sedan tar en efter en i gruppen över och berättar om just sina erfarenheter och tankar och Robert och Lars avslutar med att ge sin syn på hur man bättre ska ta tillvara den tekniska utrustningen framöver. Efter lite frågor och diskussioner tar den kongolesiska gruppen över och berättar om sina erfarenheter från Sverige. De flaggar för att vi har det så fantastiskt fint materiellt sätt men att vi ska vara uppmärksamma på att maskiner aldrig kan ersätta människor och att ett allt för stort beroende av elektricitet kan göra oss sårbara. Mycket kloka kommentarer.

Klockan tolv går vi iväg för att äta lunch. Vi håller hårt på tidsschemat eftersom vi ska träffa Dr Mukwege klockan tretton. Dessvärre har bilen som skulle komma med lunchen fått punktering så först kvart i ett kan vi börja äta. Några av oss hinner slänga i sig några tuggor men merparten avstår på grund av tidsbristen och vi är alla på plats igen klocka ett. Efter några minuter kommer dock Mukwege, som också håller hårt på tiden, och då klockan är fem över stänger vi dörrarna och kör igång. Den närmaste kvarten öppnas dörrarna av och till och salen fylls på med de sent ankomna. Vi drar samma presentation för Mukwege som vi drog på förmiddagen. Helena avslutar dragningen med att berätta om det lilla barnet hon fann på avdelningen för nyfödda och som låg i en larmande kuvös. Ingen av personalen verkade medveten om att kuvösen larmade för att den var trasig och barnet dog. Alla blir starkt berörda av berättelsen och Mukwege tackar oss för våra observationer. Han säger att den fråga som överskuggar allt annat för honom är just detta med ansvarstagande. Hur få människor att bli mer ansvarstagande? Vi diskuterar en stund kring detta och bryter sedan upp och åker tillbaka hem till oss. Eftermiddagen och kvällen ägnar vi oss åt att packa och hämta våra uppsydda kläder på kvinnoskolan. Min afrikanska dress som jag lät sy upp av tyget jag fick från Apolo, sitter som en smäck. Livet är ganska snävt som brukligt är. Kjolen, som består av en stor rektangulär tygbit, är virad två gånger runt midjan och knuten där bak. Runt höfterna har jag ytterligare en rektangulär tygbit som jag knyter fram så att jag får en extrakjol. Extrakjolen ska jag ha till att bära barn eller ved i ,men då jag inte har några småbarn och då det är min man som i huvudsak bär in veden hemma bestämmer jag mig för att testa anordningen på min lilla hund då jag kommer hem. Hon är tjock och lat och vill alltid bli buren så det kan nog passa bra.

Vi lämnar Bukavu tidigt i morgon bitti så vi går tidigt i säng. //

Torsdagen den 22 januari

Marie säger att gåvan helt enkelt är en gåva från Apolo och att jag ska behålla den. Hon tror leende att jag nog kommer att få brev framöver….hmmm.. ok. Jag tänker på den ljusblå, nya tröjan jag har med mig och tror att den nog kommer att passa Apolo perfekt. Jag har också en vacker top från Kriss som jag kan skicka med till hans fru (om han nu har någon). Marie talar med Ann-Marie, min kongolesiska namne, som jobbar där, och hon följer med mig till kvinnoskolan som ligger i huset bredvid. Där tar en kvinna mått på mig efter konstens alla regler och lovar sy mig en fin klänning, det ska tydligen kosta 5 dollar (40 kronor !).

Vi går ner till grinden och inväntar bussen som ska skjutsa oss idag. Vi ska först till ett läkemedelsföretag, därefter till en SOS barnby och sedan ska vi äta lunch hos N´Zigire, en av de sköterskor som var med till Sverige. En timme senare kommer den och vi åker ut till Farmakina, ett företag som tillverkar malariamedicin och HIV-medicin och som också har en mottagande och rådgivande funktion. Verksamheten är mycket väl uppbyggd och vi ser en fantastisk ordning och reda. Efter rundvisningen och en stunds allmän genomgång av verksamheten går vi tillbaka till bussen igen. Nu är vi duktigt försenade och de ringer från barnbyn för att höra var vi är. Efter en stund är vi framme och åker in i ett område som ser fräscht och välordnat ut.

En stor banderoll hälsar oss välkomna och när vi åker in på gårdsplanen är det en stor välkomstkommité av män, kvinnor och mängder av barn som väntar på oss. N´Zigire kommer fram till mig och ber mig ta emot blommor av en liten flicka som står där och tittar spänt framför sig. Jag går fram emot henne och hon börjar stapplande framföra den inlärda ramsan. Hon är så nervös den lilla. Jag tackar för blommorna och vi blir visade till en stolsrad framför huset där vi ska sitta medan de välkomnar oss.


Direktören, som själv var uppväxt där, hälsar oss välkomna och håller ett varmt tal och uttrycker den tacksamhet de känner för allt stöd från Sverige och de är glada för att vi kommer dit och visar vårt stöd. Det betyder mycket för dem. De vädjar om fortsatt hjälp när nu den ekonomiska krisen är så kännbar för dem och hoppas på ett fortsatt samarbete. TV-stationen är på plats och filmar oss. Inslaget skall visas senare på kvällen. Jag får en lapp smusslad till mig från Bercky där det står att jag ska förbereda mig för att hålla tal. Jag säger att vi är överväldigade över det varma mottagandet och tackar dem för deras fantastiska arbete. Barnen i Kongo är landets framtid och de gör ett hårt och mycket viktigt arbete. Jag säger att det är viktigt även för oss att vi håller samman nu när de ekonomiska tiderna blir sämre. Jag avslutar med att vi är många i Sverige som både ber för dem och hjälper dem med ekonomiska medel och att vi ska göra allt för att fortsätta med detta.



Vi visas runt på den fantastiska anläggningen och jag känner en djup tacksamhet mot de människor som stöder detta! Det finns plats för 150 barn och centret är fullt nu. Det finns 15 hus och varje hus styrs av en Mama som har en assistent ibland till sin hjälp. Varje Mama har alltså 10 barn i blandade åldrar och kön, och följer dem i princip livet ut. Hon bor och verkar hela tiden bland dem och vi kan alla se det äkta engagemang mammorna uttrycker. Det är så rent och välstädat och barnen verkar glada och trygga. Barnen går i skola och de som har läshuvud får fortsätta på universitet eller så får de gå yrkesskolor. De slussas så småningom ut i arbete men fortsätter att hålla kontakten med sin Mama när de gifter sig och får barn.


Förutom de egna barnen så hjälper centret också familjer utanför med mat och skolgång och behovet är gigantiskt. Vi följs runt av en engelskspråkig elev som vuxit upp där och han berättar att Direktören är fullkomligt översvämmad med brev där man vädjar om hjälp. Direktören har nyligen fått gå ut och offentligt vädja om att man inte ska skicka brev till honom eftersom de inte har möjlighet att hjälpa fler för tillfället.

Vi avslutar besöket med att jag får skriva en hälsning i en stor bok och alla skriver under. Jag skriver ungefär det jag sa i tacktalet och man applåderar tacksamt.


Vi kommer till N´Zigire klockan 15 och får äntligen mat och klockan sju på kvällen, när det precis mörknat här vi hemma igen. //

Onsdagen den 21 januari

De har lovat hämta upp oss klockan sex för att vi säkert skall hinna till båten. Tjugo över sex kommer de. De har hämtat upp läkaren också för att avskedet skall få mer dignitet. Otacksamma och praktiska som vi är hade vi hellre uppskattat om han stannat hemma så att vi fått mer plats i bilen. Nu är det bråttom! Vi fräser iväg och det känns som om vi tar kurvorna på två hjul men vi hinner fram. Papperexercisen är snart avklarad och vi får nu åka en annan båt. Jag tycker den ser tung och klumpig ut men det visar sig att den går bättre och troligen snabbare än den vi åkte med igår. Madde, Gullvi och jag sitter längst fram och har bra kameraläge. Vi fotar allt från öar till dykande fåglar. Även nu blir vi serverade dricka och hamburgare, eller köttbullare kanske är ett bättre ord eftersom det är en rund stor köttbulle mellan två pyttesmå bröd. Väl framme kommer vi snabbt av och det är bara att gå i land eftersom de säger att de känner igen oss.

På vägen hem stannar vi och köper lite souvernirer. Jag hittar en trumma som jag absolut vill köpa till min man Benkt, men jag har bara tio dollar kvar och de ska ha tjugofem. Mwanza hjälper mig med förhandlingen och till slut har vi skamlöst nog prutat ned den till tio. Benkt kommer att bli stolt över mig. Väl hemma är det skönt med en dusch och lunch. Efter lunchen samlas vi och påbörjar den rapport som vi gemensamt skall lämna in med våra reflektioner och synpunkter. Vi har massor att skriva och efter några timmar har vi knappt kommit halvvägs och bryter för en paus.
Vi vilar och läser och på kvällen spelar Anki fiol för oss. Jag sitter där i min långa kjol i den täta gemenskapen långt bort från Sverige och lyssnar på fiolen och föreställer mig hur de fiktiva personerna i Utvandrarna kände sig. Jag drar mig tillbaka redan vid åtta och trevar mig tillbaka längs den becksvarta, leriga stigen till det hus jag bor i. Nattvakten sluter upp bakom mig och lyser för mig med sin ficklampa. Väl inne på mitt rum tänder jag stearinljuset och gör mig i ordning för natten. Plötsligt knackar det på dörren. Utanför står Apolo, elektrikern som jobbar för kvinnohuset. Jag har bara träffat honom en gång tidigare för några dagar sedan då han stod utanför mitt rum och bad om min adress för att kunna skriva till mig och jag blir förvånad att han knackar på min dörr så sent på natten. Han tränger sig in i rummet och jag tar ett steg bakåt. Han ler vänligt och håller fram ett paket och jag förstår först inte vad han vill, men jag tar paketet och går fram till stearinljuset för att se vad det står. Ann-Marie Elebro står det skrivet i blyerts med stora bokstäver över hela bruna omslagspapperet. Han förklarar med gester att paketet är till mig från honom. Jag blir överrumplad men tackar och eftersom han inte kan engelska och jag inte kan franska eller swahili kan jag inte fråga varför jag har förärats detta. Han går direkt och jag öppnar paketet. Inne ligger det en lapp på swahili. –Pokeya zawadi kutoka kwa jamaa la electricien Apolo. Mungo na akubariki. Jag tar fram det vackra tyget han packat in och ser att det gott och väl räcker till en klänning. Misstänksam, men samtidigt glad och rörd undrar jag hur jag ska hantera detta. Flirtar han eller vad är han ute efter? Ska jag behålla tyget eller lämna tillbaka det? Ska jag returnera gåvan med en gengåva? Ska jag gå ut efter honom och tacka? Jag beslutar mig för att inte göra någonting. Jag låser dörren och väntar till i morgon när jag kan fråga Marie vad som står på lappen och vad hon tycker att jag ska göra. //

Tisdagen den 20 januari

Frukost halv sju. Alla har packat ner det de behöver för att övernatta i Goma. Bussen hämtar oss på utsatt tid. Det är redan mycket folk nere vid hamnen eller färjeläget, som jag kan tycka är ett mer passande namn. Det finns några fler masungas än vi, möjligen från Holland. Vi utlänningar trycker ihop oss i en rund öppen hydda där två administratörer skall syna våra pass och våra gula kort för att vi ska få åka. Mwanza samlar ihop våra pass och vi får fylla i varsitt formulär med alla uppgifter och sedan är det fritt fram att gå ombord. Hur han slingrat sig ifrån att visa de gula korten som några i gruppen glömt och som en av administratörerna flera gånger frågat efter, får vi inte reda på.

Det är en fin båt. Inte alls så liten som vi blivit förvarnade om, och dessutom i mycket gott skick. Det är tre säten på var sida om mittgången och ungefär tio rader. Längst fram hänger en tv-skärm ner som strax börjar visa En prins i new York med Eddie Murphy. Den är på franska så jag förstår ingenting men kan hänga med ändå. Jag noterar i alla fall att de ända vita i filmen antingen är uteliggare, alkoholister eller ordentligt korkade.

Resan över ska ta ungefär två timmar men tar det dubbla eftersom motorn inte går som den ska. Efter att man gått ned i motorrummet och bytt luftfiler, fungerar det som det ska igen och vi kommer så småningom fram. Goma är inte röd som Bukavu utan gråsvart eftersom det mesta vi ser är täckt av lavan från det senaste utbrottet 2002. Vägarna är täckta av fin lavasand blandad med större och mindre bitar av lavasten. Murar och husgrunder är byggda av uthuggna block av lavasten. Man har verkligen på ett bra sätt tagit tillvara materialet. Folket ser vid en första anblick ut att må bättre, vara bättre klädde och överhuvudtaget ha det bättre ställt än i Bukavu. Vi får senare förklarat för oss att det är för att just det område vi kommer in i hör till de bättre och att vi inte sett hur det ser ut runt omkring.

Flera av pojkarna har tillverkat egna cyklar som är helt fantastiska. De är mycket höga, tillverkade av bastanta träramar som lutar uppåt och har snidade trähjul. Cykelstyrena är formade som hornen på den boskap man har här, grova vid basen och avsmalnande vid spetsen och mycket långa. Att de överhuvudtaget orkar förflytta dessa skapelser med de enorma lass de lagt på är en gåta.

Vi åker till sjukhuset och blir mötta av barnmorskan Luanda. Hon var en av de blygare under Sverigevistelsen och det är roligt att träffa henne, avslappnad och glad, i hennes egen miljö.

Sjukhuset är mycket litet och det tar inte lång stund att visa de få rummen som finns. På en byggnad en bit därifrån byggs ett nytt hem för våldtagna kvinnor och deras barn med Hoppets stjärna som finansiär. De är mycket glada för det och det verkar bli mycket fint. Då visningen är slut bjuds vi hem till doktorerna på mat. Det är två doktorer som jobbar på sjukhuset och de är praktiskt nog gifta med varandra. Efter en mycket god lunch skall vi åka vidare och dels se oss omkring rent allmänt men vi ska också titta på vulkanen och det stora flyktinglägret som finns i utkanten av Goma.

Vi är nu en ganska stor grupp. Sexton personer med doktorer, Luanda och chaufför. Först åker vi i två bilar. Vi följer efter den andra tillbaka till sjukhuset där den ska lasta av några britsar den fraktat på taket. Tydligen kan vi inte använda den bilen längre för plötsligt skall alla åka i en och samma bil. Sexton stycken i en jeep med två säten fram och två längsgående britsar bak. Vi klämmer tveksamma in oss och jag hamnar i mitten. Det är trångt. Mycket trångt. Bercky öppnar dörren och säger att det finns plats i den andra bilen som snabbt ordnats fram men av någon anledning vill inte Luanda och de andra som sitter närmast dörren gå ut så vi skumpar iväg ihopträngda som sardiner. Luften är tryckande fram och jag kan inte röra varken armar eller ben. Jag försöker vrida huvudet bakåt så att jag ska komma åt lite frisk luft men lyckas dåligt. Gullvi och Helena blir fnissiga av situationen och skrattar gott och ljudvolymen känns outhärdlig av allas högljudda prat och de våldsamma skratten. Bilens skumpande gör att jag pressas ihop vid varje andetag och jag känner att det börjar bli svårt att andas. Jag får svårare och svårare att stålsätta mig och känner mig yr, förtvivlad och ångestfylld. När bilen så äntligen stoppar för att tanka klarar jag inte längre av att stanna kvar utan häver mig över de andra och säger åt dem att öppna dörren. Vi mer eller mindre ramlar ut och jag drar några djupa andetag och försöker lugna ner mig.

I den andra bilen sitter bara tre personer förutom chauffören, Bercky, en av doktorerna och administratören så även om det är en betydligt mindre bil så har vi gott om plats. Vi följer den stela lavaströmmen som numera utgör vägen, för att komma till utbrottets källa. Husen runt omkring är enkla trähus och stora områden ser ut som lavaåkrar. Man har börjat hacka upp dem och staplar stenarna i gärsgårdar för att frilägga land. Den starka växtligheten har redan återerövrat den mesta marken och man berättar att Goma är det frodigaste området i hela Kongo. Dels beror det på jordmånen men också på det myckna regnandet.

Vi stannar och kliver ur bilen och man visar oss en spricka på några meter där en svag rök sipprar upp. Det är vulkanens startplats. Där började det och sedan spred sig strömmen under vägen och kom upp längre bort på fälten borta vid kyrkan. Kyrkan förstördes givetvis och lavaströmmen tog många äldres liv då de inte hann undan. Hur många, är det ingen som vet, eftersom det inte gått att räkna säger de.

Vi åker vidare mot utkanten av Goma. Där stadens bebyggelse upphör visar man mig att Laurent N´kunda låg med sina styrkor. Man kunde försvara sig och han hade ingen möjlighet att ta staden. En bit bort breder de enorma flyktinglägren ut sig. Då striderna utbröt i norra delarna kom mängder av kongoleser hit. Vissa har nu varit här i ett och ett halvt år och eftersom läget fortfarande är så osäkert kan man inte återvända.

Eftersom vi inte har något med oss att dela ut, går vi inte runt i lägret utan åker bara sakta igenom och stannar helt kort på en öppen plats för att se oss omkring. Misären är ofattbar. Rundade tält i mängder, tätt packade på en gigantisk jordyta. Inget gräs och inga träd, vad jag kan se, i själva lägret. Barn och vuxna i trasor. Mina pengar har gått till andra behov så de är slut men doktorn ger några rand till ett av barnen som skiner upp.

Vi åker sakta därifrån. Jag gråter inte lika lätt längre men känner av en sorts tryck som ligger som ett konstant band över bröstet. Man skjutsar oss till det kloster där vi ska bo. Ett fullkomligt paradis. Det är en absurd kontrast till det vi nyss sett. Klostret heter Genezareth och ligger sagolikt vackert vid sjön. Den lummiga parken är välskött ner i minsta grässtrå. Byggnaderna likaså. Vi får våra nycklar av en svart och vitklädd nunna och kan andas ut en stund i våra enkelrum innan middagen serveras. Rummen är enkla, välstädade och med en balkong med utsikt antingen mot vattnet eller mot parken. Några av oss promenerar runt i parken innan middagen och jag tar mängder av kort. Kanske kan det hjälpa till att få bort andra bilder från näthinnan.

Vi går tidigt till sängs.//

Måndagen den 19 januari

Så var det arbetsdag igen. Kvart över sju är vi på Panzisjukhuset och morgonbönen startar. Doktor Mukwege håller ett långt anförande om vad som hänt med taxibilen och påkörningen och säger med tryck i rösten att man inte kan tolerera ett sådan beteende. Han talar om vikten och nyttan av att vi kommit hit och talar om hur mycket Sverige gjort för Panzisjukhuset. Han säger att taxichaufförens beteende är den ondes verk och att ett sådant agerande förstör allt det dom håller på att bygga upp. Kvinnorna beklagar högljutt och diskuterar högt mellan varandra och vi får en medkännande applåd när anförandet är slut. Doktor Mukwege har lyckats vända det onda till något mycket gott.


Efter gudstjänsten blir vi tilldelade varsin läkarrock och jag känner mig som ulven i fårakläder. Med min svarta skrivpärm under armen och glasögonen på näsan tycker mina reskompisar att jag ser ut som om jag ska gå ronden. Dörren slås plötsligt upp och Bercky kommer för att hämta mig. Först känner han inte igen mig men sedan skrattar han och höjer ögonbrynen menande – god morning doctor, ler han. Vi går iväg mot Berckys rum där jag ska få veta mer om hans arbete. Jag hoppas att inte någon kommer att ställa några frågor till mig men jag tittar ändå nogsamt i marken och försöker se upptagen ut. Bercky är trött. En vän till honom blev sjuk i natt och ligger nu inne på sjukhuset för behandling. Man vet ännu inte vad hans hastiga insjuknande bottnat i men man håller på att ta prover. Vi går mot sjuksalen med raska steg och möts av den unga mannen i sängen, fem övriga familjemedlemmar och Berckys fru. Mannen sitter upp och ser väldigt frisk ut och ingen förstår någonting. Vi hälsar på varandra och jag lägger pannan i förstående väck och hummar medkännande när jag får hans tillstånd beskrivet för mig. Tack och lov har Bercky bråttom och drar därefter snabbt ut mig igen.

Vi går så till hans rum och han börjar berätta om sjukhusets organisatoriska uppbyggnad, de olika avdelningarnas funktion och de projekt som han ansvarar för. Efter en lite stund blir vi avbrutna av att hans fru kommer in för att tala om att hon nu är på väg hem. Vi både hälsar igen och säger hej då. Formalian och hälsandet är väldigt viktigt i Kongo har jag förstått och jag hälsar hellre en gång för mycket än en gång för litet.

Vi fortsätter vår organisationsgenomgång när hon gått och hinner ytterligare tio minuter innan en annan man kommer in. Det är en taxidelegation utanför, meddelar han. De vill träffa oss svenskar för att be om ursäkt för taxichauffören som körde på Monica. Han är verkligen inte representativ för dem och de vill med kraft framhålla att de inte på något sätt stöttar detta beteende. Även om jag inte ens var med gruppen när de blev påkörda kommer de ändå in och tar i hand och jag får som representant för Sverige tala om att vi är väldigt glada för deras initiativ att komma hit och tackar varmt för detta. Vi tar ihand igen och Bercky följer dem för att söka rätt på Monica och resten av gänget.

Efter en stund är han tillbaka igen och vi hinner ytterligare tio minuter innan nästa kommer in och meddelar att vi ska vara med på en samling klockan nio där man ska gå igenom organisationens uppbyggnad…

Jag får upprepat för mig det Bercky redan sagt och passar nu också på att ställa lite djupare frågor om det finns någon processkartläggning gjord över verksamheten, hur rutinerna ser ut och om det finns riskanalyser gjorda. Jag får inga tydliga svar utan de hänvisar till att om något händer skriver de en rapport om det…hmmm.
Jag släpper ämnet.

Dagen fortsätter i samma tempo. Det känns lite rörigt med alla dessa människor som springer fram och tillbaka och ut och in i rummen och det känns som ständiga brandkårsutryckningar. Man får betänka att sjukhuset vuxit enormt senaste åren, de har heller inte den tradition av arbetsordning som vi har i Sverige och det känns som om man inte haft möjlighet att jobba proaktivt utan först hinner ta tag i saker när de väl händer. Det är svårt att komma från en helt annan kultur och miljö och tycka någonting över huvud taget. Man behöver helt enkelt mer tid för att sätta sig in i deras sätt att arbeta. Utifrån en fördjupad förståelse borde man kunna jobba vidare med strukturfrågor.

På eftermiddagen besöker vi Dorkashemmet, ett hem för våldsutsatta kvinnor . Där får de lära sig läsa och skriva, sy och sticka och får en möjlighet att komma tillbaka ut i livet igen. Några av oss köper av de handarbeten de tillverkat och sedan skjutsas vi tillbaka till sjukhuset igen.


Jag pratar med Bercky en kort stund men nu är han så trött att jag föreslår att vi avbryter. Jag får låna hans dator för att maila iväg bloggen och halv fyra hämtar bussen oss och vi körs hem.

Efter soppan har vi en genomgång av dagens upplevelser och en lång diskussion förs. Många intressanta iakttagelser och upplevelser har gjorts och jag bjuder in de andra till bloggen. Så jag hoppas inom kort få en rapport från någon av de andra att delge er. //

Söndagen den 18 januari

Trots gårdagen har både Monica och vi andra sovit lugnt. Regnet under natten har som vanligt gjort jorden till en kompakt rödfärgad lera och jag tar mina finskor i handen, sätter på mig ett par andra, och kanar och glider ner till huvudbyggnaden för att äta frukost. För varje steg jag glider fram blir mina skosulor allt tjockare av leran och det är lögn att skrapa av sig den. Väl framme får jag sätta fötterna mot fotjärnet som är neddrivet i marken och lyckas skrapa bort det värsta. Efter frukosten halv åtta kommer bussen och vi trippar ut den korta sträcka det handlar om. Självklart hinner skorna bli fulla med lera på den korta vägen och jag får ägna bussresan åt att torka av det värsta med en hopknövlad servett jag hittar underst i handväskan. Vi kommer lagom till kyrkan klockan nio. Sången ljuder redan inifrån och bänkarna dignar av folk. Kyrkan är stor och mycket enkel. Ett knaggligt jordgolv likadant som de så kallade vägarna, men hyfsat plant. Stora pelare som stöttar det bruna trätaket ovanför oss. En enkel estrad där pastorerna står och bakom dem, körerna. Idag är det, till skillnad från övriga söndagar, flera körer till vår ära. Det är säkert några tusen i kyrkan och vi får hedersplatserna längst fram på kortsidan så att vi sitter med sidan mot merparten av besökarna. Bercky smyger ner på den lediga stolen bakom mig och lutar sig fram över stolsryggen så att han ska kunna översätta det som sägs.
Vi välkomnas av såväl pastorerna som Doktor Mkwege och vi får alla gå fram för att presenteras. När Ann visar sig utbryter det munterhet och applåder från bänkarna och vi känner att hon än en gång brytit isen för oss.

Välkomnandet tar en timme. Sedan sjungs det och till slut börjar predikan. Han ömsom viskar och ömsom vrålar och jag undrar i mitt stilla sinne om det inte är lättare att skruva upp volymen på ljudanläggningen. Bercky försöker översätta allt han kan men det är inte helt lätt och jag förstår bara fragment. Jag minns själv hur det var när Bercky var i Göteborg och jag skulle direktöversätta predikan från svenska till engelska. Inte lätt!


Efter predikan samlar man in kollekt och man vädjar om pengar till ett golv. Burkar läggs fram och de som vill går fram och lägger pengar i dessa. Några håvar som går runt ser jag inte till. Sedan sätter körerna igång med en gungande jubelsång. Det svänger kan vi lugnt konstatera och det är svårt att sitta still som de väluppfostrade svenskar vi är. Till slut kan vi inte hejda oss utan låter höfterna försiktigt svänga med och viftar, inte alltför uppseendeväckande, med handen.

När gudstjänsten är slut blir vi bjudna på den sedvanliga findrickan Fanta, Sprite och Cola i ett separat rum där pastorn uttrycker sin glädje över att vi kommit och att de hoppas på ett fortsatt långt samarbete framöver.

Vi åker vidare till Ibra radio. Radiostationen förser folket med dels evangelisation där budskapet om Guds ord förs ut men också med samhällsuppbyggande information, t.ex om familjeplanering. Man berättar att det också går bra att komma dit och spela in en skiva om man skulle vilja. Från ett fönster ser man rakt ner i en kyrka och man berättar att man direktsänder gudstjänsterna också.
Vi stannar bara en kort stund och Helena, Gullvi och jag går därefter hem till Bercky som bor några minuters promenad därifrån. De andra åker hem och äter middag med Doktor Mkwege och hans fru.
Det är fantastiskt roligt att få komma hem till Bercky, hans fru och hans sju barn. Det är bara fem av barnen som är hemma och de håller sig i bakgrunden medan vi vuxna äter. Deras hus som består av 4 rum och kök är fantastiskt fint och vi blir glada för att de verkar ha det bra ställt. Bercky, som växte upp som ett faderlöst barn, långt ute på landsbygden har gjort en enorm klassresa genom hårt arbete och enträgna studier. Diplomet på väggen från hans examen visar en stolt och glad man och vi gläds med honom över den framgång han skapat för sig och sin familj. Att jobba hårt är ett måste för att försörja sju barn och det är viktigt att trygga barnens framtid om något händer, menar han.

Vi fotograferar Bercky och hans familj utanför huset och sedan skjutsar han och hans fru hem oss via en rundtur på stan. Väl hemma så sitter fortfarande Doktor Mkwege, hans fru och flera andra gäster vi har dålig koll på, och pratar. Det visar sig att de berättat att de tagit fast mannen som körde på Monica och att han nu sitter häktad för vårdslöshet i trafik. De är på väg vidare och skall träffa domaren klockan fem för att framföra sina vittnesmål.
Vi är tacksamma och glada för att det gått så fort och Monica är angelägen om att framföra sitt tack till den gamle man som så vänligt hjälpte henne så att hon fick tvätta av sig då bilen kört på henne. Doktor Mkwege säger att de ska ta tag i det i morgon och att de säkert ska kunna hitta den gamle mannen.

Vi pratar av oss en stund på kvällen över en liten kvällsfika och går sedan i säng,//

Lördagen den 17 januari

Idag är det en vecka sedan vi reste från Sverige. Det känns länge sedan. Vi har fått vara med om så mycket och vi är glada att vi fört anteckningar. Att försöka återskapa i minnet vad vi varit med om och vad som har hänt när, skulle inte vara möjligt. Vi pratar kring vad vi ska göra idag och några bestämmer sig för att åka ner till Panzisjukhuset. Ann och jag bestämmer oss för att vara kvar hemma. Ann är inte riktigt pigg idag och känner av en begynnande förkylning i halsen. Gott att vara hemma och ta det lugnt känner vi. Själv vill jag hinna fundera och läsa och utöva min favoritsysselsättning…. bara ligga och glo. Gloendet går till så att man sätter sig eller lägger sig bekvämt, stillar sig så att man inte känner sin kropp längre. Sedan lyssnar man på alla ljud som kommer för en, andetagen, lövens sus, syrsorna, bruset från staden, folkets prat, kurrandet från magen… när man lyssnat kan man titta en stund, på spindeln som fångar flugan, på grässtrået som vajar av och an i vinden, på molnen, på sina fingrar…. Sedan kan man känna en stund, känna vinden mot huden, flugan som promenerar på armen, känna trycket av marken mot höftbenen.
Det är med andra ord en väldigt nyttig stillhetsövning som ökar medvetenheten om livet och skärper sinnena. Tankarna kommer och går och vi kan i stillheten höra saker som vardagens brus annars överröstar.

Lagom till lunch kommer delar av det gäng som gick ner till sjukhuset hem. De är ledsna och skärrade. En taxibil har stoppat dem och frågat om de vill ha skjuts men de tackade artigt nej och sa att de ville promenera. Taxichauffören har då kört fram en bit, vänt bilen och tagit fart mot dem. Claes och Gullvi lyckas hoppa undan men Monica blir träffad med sidan av bilen och faller omkull i leran. Hon är inte skadad men fullständigt nedlerad och mycket skärrad. Vi pratar om händelsen om och om igen för att försöka förstå och kunna bearbeta det som hänt. Frågorna är många. Är det riktat mot oss som vita? Törs vi över huvudtaget vistas ute på gatorna? Har hatet rent allmänt accelererat eftersom vi tyckte att vi såg dessa tendenser när vi åkte buss också? Kan vi hålla kvar vårt program eller bör vi ändra på något? Kan vi bo kvar där vi bor eller bör vi flytta på oss? Urban och Marie tar detta på största allvar och Urban berättar om händelsen för Doktor Mkwege (mannen som är sjukhuschef och som nyligen fick FN:s människorättspris och även Olof Palmes pris). Han blir mycket upprörd och kommer till oss senare på kvällen. Han berättar att han kontaktat deras jurist, borgmästaren och Cepac, kyrkan och krävt att den skyldige skall tas fast. Dr Mkwege vet vem mannen är eftersom en pojke som han känner har berättat det för honom. Vi sitter alla samlade runt Dr Mkwege i skenet av några ljus eftersom elen har gått igen. Han beklagar djupt det som hänt och ber om ursäkt gång på gång. Han säger att det inte är riktat mot oss som vita utan har själv märkt hur våldet accelererat senaste tiden. Han har själv nyligen fått sin bil sönderslagen och sitt kontor demolerat. Han menar att när folk är så otroligt fattiga som man är här så är våldet en naturlig konsekvens. Efter en liten stund så kommer tre män till och en man och en kvinna som förestår kvinnohuset. Alla är deltagande och säger att man gör sitt yttersta för att föra fram allvaret i detta. Vi är tacksamma för att de kommit och vi känner verkligen att vår oro tagits på allvar och vi kan till slut gå i säng i förvissningen att de gör allt de kan för att hjälpa oss.//

Fredag den 16 januari

Fredag och lördag är helgdag här i Kongo eftersom det är dödsdagar för presidenterna Lumumba och Kabila. Förmiddagen är därför helt fri för oss. Klockan ett skall vi åka på rundvandring i staden och klockan tre skall vi vidare till våra respektive kongoleser. Jag skall alltså till Bercky och eftersom Madelenes partner finns på annan ort skall även hon följa med. Vi njuter oss genom en lugn, varm och solig frukost. Eftersom kvinnoskolan där vi bor ligger på en höjd kan man se mellan trädstammarna ner i dalen där morgondiset ligger som ett täcke över staden. Det är redan en tung fuktighet i luften och luften är mättad av dofter. Vi skickar Africa-kaffeburken mellan oss och tar för oss av såväl kaffepulvret som torrmjölken. Varje morgon får vi nybakat bröd som är fantastiskt gott. Margarin, ost och marmelad finns och oftast också tunna omelettpannkakor. Som avslutning får vi oftast mango. Halvorna är snittade i små tärningar och vrängda ut och in så vi kan själva plocka för oss med fingrar och tänder.

Skratten ljuder tätt bland oss och vi har nu blivit en starkt sammansvetsad grupp. Tryggheten i gruppen gör att frimodigheten blir allt större och vars och ens personlighet lyser allt starkare. Marie och Urban är både dagispersonal och chefer och de gör det med bravur. De lyckas se alla och bjuder friskt på sina upplevelser här. De översätter både från swahili och franska så att vi hela tiden ska förstå och Marie verkar ha ett sjätte sinne för när vi behöver något extra såsom jordnötter, toapapper eller ett uppmuntrande ord.

Förmiddagen rusar förbi och vi solar, läser och småpratar. Efter en lätt lunch halv ett hämtas vi i en av bussarna. I två timmar skjutsas vi på både små och stora vägar. Ordet vägar är väl kanske inte rätt ord eftersom vägarna flyter ihop med området kring husen så man kan nog snarare säga att vägen är ”de öppna områden där det är möjligt att komma fram med fordon”.
Vissa områden är väldigt trånga och människorna kommer tätt, tätt på bussen. Vi har rutorna öppna för att lättare kunna ta bilder och en polis som vi åker förbi ropar åt oss att stänga rutorna så att de inte ska kunna stjäla våra kameror. Vi är tacksamma för varningen och stänger snabbt. Stundtals upplever vi det ganska hotfullt och blickar och gester är allt annat än vänliga. Vi får en liten inblick i hur vi själva i Sverige ibland behandlar våra utlänningar. Mycket nyttigt! Färden går nu brant uppåt och vi stannar uppe på en ås där vi har en sagolik utsikt över Tanganyikasjön.
Klockan börjar närma sig tre och Urban, Marie, Helena, Monica och jag släpps nu av hos Dr Mwanza. Vi går de branta stegen nedför berget till hans hus och välkomnas av hans fru. Det är ett mycket fint hus som är relativt nybyggt. Ett stort vardagsrum med vackra draperier, ett rymligt matrum där vi ryms åtta stycken, kök och två sovrum. Vyn utanför är slående och man ser såväl plåttaken på husen nedanför som husen på sluttningen längre bort.

Vi pratar om kriget, familjerna, sjukdomar och utbildning. Mwanzas manliga släkting som är där berättar om sin läkarutbildning såväl i Kongo som i Uppsala, där han studerade ett tag. När han och Mwanza började sin läkarutbildning i Kongo var de 1600 (!) studenter som delade på 1 lärare. De var på plats i skolsalen klockan 4 på morgonen för att vara säker på att få en plats så nära att de skulle kunna höra läraren. Lektionen började klockan 8. Maten lagade de själva och på eftermiddagarna var de så trötta så de knappt hängde ihop. Böcker existerade inte utan de fick anteckna allt läraren sa. När han kom till Uppsala var allt som en dröm tyckte han. Det fanns böcker i mängder, en fin stol att sitta på och ett bra bord att skriva vid. En stoooor svarta-tavla där läraren antecknade det som sades och en matsal där de kunde få mat. Det var lätt att studera!

Helena plockar fram de gåvor hon haft med sig. När Mwanza öppnar sitt paket hör vi hur han, förvånad och glad, utbrister –Jag hade precis en sådan här rakkapparat men igår gick den sönder!

Bussen hämtar upp oss och vi kommer hem precis innan mörkret, både bokstavligen och bildligt, faller. Någon gryning och skymning som i Sverige existerar inte utan pang på, så är det kolsvart. Hur människorna som går på gatan skall hitta dit de ska utan gatljus är en gåta för oss.

Hemma riggar Urban en projektorduk av ett gammalt lakan som han hänger upp på väggen. I bokhyllan har vi hittat en film från PMU om Panzisjukhuset. Det är fantastiskt att nu i ljud och bild få se och höra kvinnornas berättelser om övergreppen från kriget och att känna igen de platser filmen är inspelad på. Några sekunder efter att vi sett filmen klart tappar vi elen igen. Vältajmat!

Lars, Robert och jag drar oss tillbaka och vandrar gemensamt de hundra metrarna upp till det lilla hus vi bor i. Vi lyser med varsin ficklampa för att se var vi sätter fötterna och möts av ljuset från nattvakten som lyser emot oss med sin lampa, för att vi ska hitta rätt. Jag tänder ett ljus i mitt rum och ställer på en upp och nervänd papperskorg av blå plast bredvid min säng. I en krok i taket rakt ovanför min säng hänger myggnätet uppknutet i en stor knut. Jag löser knuten och försöker stoppa det så tätt jag kan runt min madrass så att inga malariemyggor ska komma åt mig. Efter lite bökande har jag så byggt mig en liten tipi där jag kan ligga och läsa boken ”Religion i Afrika” av Geoffrey Parrinder. Efter en mycket kort stund brakar det löst och ett våldsamt skyfall smattrar på plåttaket. Mysighetsfaktorn är enorm och jag kan inte låta bli att le stort för mig själv.//

Torsdag den 15 januari

Det känns tråkigt att lämna Lemera. Känns som om mitt hjärta har fastnat här. Jag ställer min resväska på altanen tillsammans med de andra väskorna och går in och äter frukost. Vi har bråttom. Passet har ju bara öppet mellan vissa tider så det gäller att passa på att komma ner längs vägen medan vi fortfarande får köra. Utanför huset samlas folk för att ta farväl av oss och vi går ut och tackar och kramar och tackar om igen. Vi skall ha extragäster med oss till Bukavu och i vår bil hoppar sjukhuschefen Dennis fru in med deras lilla dotter på två år. Hon studerar i Bukavu och börjar skolan inom kort så det passar utmärkt. Lars, vår långe kompis som fick sitta dubbelvikt på resan hit sitter i framsätet och knör tillsammans med Ann, vårt stora dragplåster. Vi andra sju sitter där bak. I den andra bilen samsas alla resväskor.


Vi fräser iväg längs vägen för nu är det mycket bråttom. Efter några mil ringer doktor Mwanzas mobil och vi får höra att en röd resväska är kvarglömd….. suck. Jag såg ju att min röda väska, och alla andra väskor, var borta från altanen när vi kom ut från frukost och förstod att de packat in dem i bilarna, men jag gick inte och kontrollerade vilket var dumt av mig. Vi kör in till vägkanten för att invänta den motorcykel som ni är på väg med väskan i ilfart efter oss. Ett gäng kvinnor fångar vårt intresse eftersom den lilla 2-åringen som hänger i den ena kvinnans kjolar skriker hela tiden. Marie och Mwanza går fram för att prata med dem och vi förstår både mamman och barnet är undernärda och att barnet skriver av smärta. Hon är änka och ensam med fyra barn och är extremt fattig. De övertalar kvinnan att både hon och barnet måste till sjukhuset i Lemera. När motorcykeln så kommer efter en liten stund och vi har lastat över min väska i bilen pratar Mwanza ihop sig med chauffören och vi ser hur han gör iordning sätet för att hon skall kunna följa med honom tillbaka. Vi skickar med lite pengar till vården och är alla väldigt tacksamma att vi stannade och tänker att det var väldigt bra att väskan blev kvar.. (precis i skrivande stund får jag höra av Mwanza att Mirja låtit skicka efter kvinnans övriga barn så nu är de tillsammans i Lemera allihop och får den vård de behöver! Tack Gode Gud!)

Vi skumpar vidare, betryckta av fattigdomen och de öden vi möter men är också tacksamma för det lilla vi kunnat uträtta.

Klockan elva prick är vi framme på vårt ställe, kvinnohuset, igen och lunchen står och väntar på oss. Blomkålssoppa! Helt underbart…

Efteråt promenerar vi i samlad tropp till Panzisjukhuset. Det är en varm dag, säkert 30 grader, och vi svettas floder. Människorna tittar och pekar. Några ser bara sura ut men många hejar glatt. Någon som kan swahili översätter och säger att de talar om för sina barn att vi inte är farliga. Framme på sjukhuset möts vi av Kabuto som visar oss runt i en visning vi inte riktigt förstår. Vi går nämligen precis samma runda som Bercky visade oss förra gången och det blir helt enkelt en liten repetition på det vi redan sett. Det som är nytt är att vi får se den sjuksköterskeskola som är under uppbyggnad. En fantastiskt fin byggnad som kommer att bli jättestor. Precis när vi står där och beundrar den öppnar sig himlen och det libr ett väldigt skyfall. Vi söker skydd till det lugnat ned sig och går vidare till kvinnohärberget där vi köper lite grejor.
Vi går och inväntar bussen som kommer efter en stund och återvänder hem igen. Eftermiddagen ägnar vi bara åt att äta, slappa och läsa. På kvällen berättar Urban om deras tidigare vistelse i Kongo och han visar också lite bilder från sjukdomar och operationer. Robert,en av teknikerna, är ljusgrön i ansiktet och vägrar titta på bilderna. Vi andra ser med stort intresse på den tre meter långa bandmasken som Urban just plockat fram från magen på en patient. Efter denna intresseväckande bild så går åtminstone jag i säng. Inte heller min mage orkar mer.//

Onsdag den 14 januari

Idag är jag full av sorg och otillräcklighet. Jag har gråtit mycket och det är svårt när man befinner sig mitt bland folk att inte visa det. Jag får låtsas titta på utsikten eller kanske någon plansch som hänger i närheten. Ofta har jag fått bita mig i läppen eller skyndsamt gå därifrån för att inte brista och det har tagit på krafterna. Jag skäms när jag äter och Fantan, som man bjuder prominenta gäster på, står mig upp i halsen. Sur och otillgänglig känner jag mig vilket märks av de andra som försynt frågar hur det är. Bara de vänliga orden får det att tåras i ögonen. Man måste göra sig hård för att klara detta och jag känner att det blir en mental balansgång mellan att behålla sin medmänsklighet och att hårdna till i själen för att orka. Jag ber om ursäkt för mitt splittrande skrivande i dag, men jag är så trött i både kropp och själ nu, så ni får ta det som det kommer trots att det nog verkar osammanhängande.

Behoven överallt är enorma och resurserna obefintliga. Lemera var ju ursprungligen en missionsstation och sjukhuset byggdes på 70-talet. Fram till kriget i mitten på 90-talet så byggdes därför verksamheten upp här och man hade det ganska bra efter nuvarande mått. I och med kriget raserades allt. Armén kom till sjukhuset och slaktade patienter och personal, använde kyrkan som latrin och förstörde det mesta. Efter kriget behövde människorna allt byggmaterial och användbart de kom över och fortsatte därför att slakta byggnaderna. Nu har människorna återvänt och sjukhuset tar på nytt emot patienter och man vill försöka återuppbyggda det man en gång hade.


Man har visat oss sjukhuset och nutritionsavdelningarna där man tar emot de som kommer hit och är sjuka av svält. Man saknar kläder och ibland kommer kvinnorna så gott som nakna med sina barn. Idag har vi fått träffa en bebis som är två år och bara väger 3 kilo. Både mamman och barnet är helt apatiska och Mirja, som är kirurgens finska fru och varit här länge, berättar att svälten gör folk apatiska och man är inte längre beredd att kämpa för livet.


Undersökningsrummet och akutmottagningen är illa flagnade små rum på 8-10 kvm. Sängarna är gamla, trasiga, rostiga fältsängar eller hopsnickrade av ohyvlade bräder och pinnar. Man har ett snickeri inrymt i en container. Där finns en (!) såg och en (!) hammare. Lakan, handdukar, papper och hygienartiklar existerar inte. Det är mycket lättare att räkna upp vad som finns än vad som inte finns.


Man berättar att det kom en kolerapatient in igår som hämtades med den enda bil som finns tillgänglig på sjukhuset. Man har en gammal landcruiser som man fick begagnad och som nu är totalt nedsliten. Mirja är orolig för att de inte har någon möjlighet att fly om gerillaarméerna i skogarna bestämmer sig för att överfall. Man har heller ingen möjlighet att hämta patienter och man vet att behoven runt omkring är enorma. Sjukhuset finansieras med ett verksamhetsbidrag från PMU och de mycket små medel man får från patienterna, men det räcker inte långt..


Sjukhuset chef berättar att en bil och laborationsutrustning är det mest primära behoven.
Sjukhuset försörjs med ett eget litet kraftverk som är totalt nedslitet och strömmen stänger av sig flera gånger varje dag. Om strömmen går då man opererar fortsätter man operera i ljuset av ficklampor.


Trots de knappa resurserna finns det en framtidstro och en kämpaglöd som är enorm. Veikko, kirurgen, har fem lärjungar som han undervisar och som skall fortsätta och utvidga hans arbete. Det finns också en sköterskeskola med tre årskurser, totalt drygt 100 elever. Det finns ett fåtal internatplatser på hemmet som de får betala för att nyttja. Vi får besöka ett av rummen och ser madrassen på golvet, kastrullerna i ena hörnet, och lite kläder i det andra. Inte ett skrivbord, inte en tavla, inte en bok….ingenting. Ann, Claes och jag blir speciellt inbjudna till elevernas klassrum och de överblivna linjalerna jag tagit med mig från jobbet tas tacksamt emot. De tilldelas särskilt till kvinnorna. De vädjar om hjälp till lärarnas löner, sängar och takbelysning till elevrummen, en kopiator, dator och skrivare, takbelysning i skolsalen, möbler, pennor och papper….



Barnen följer oss vart vi än går. Masunga, masunga ropar de och skrattar. De är nyfikna och glada och förutsätter att man som masunga, viting, har pengar.

Till lunchen, som serveras hemma hos Mirja och Veikko, bjuds vi på det sedvanliga och vi får också besök av två militärer från de fredsbevarande styrkorna. En av killarna är svensk och heter Martin Franzen och är från Kristinehamn. De har hört talas om att svenska är i trakten och passar på att besöka oss. Kul!

På eftermiddagen är vi inbjuden till kyrkan. Det är en enkel och mycket fin kyrka som byggdes av Simon Stenman som var missionär här på 40-talet. Flera körer uppträder och vi hälsas givetvis välkomna. Vi bjuder på en sång som vi övat in där vi sjunger halva sången på engeska och halva på swahili. De skrattar och tackar med varma applåder.


Efteråt är vi inbjudna till mat hos en av projektmedlemmarna. Trots den enorma fattigdomen är gästfriheten enorm och man har samlat in mat för att bjuda oss på. Vi småpratar en stund men eftersom vi skall åka tillbaka till Bukavu i morgon bitti klockan sju så känner vi att vi vill komma isäng så fort som möjligt. Så vi bryter upp och alla drar sig till sitt. Mätta och trötta.//