Mitt i spranget

Det drar ihop sig. Nu aterstar endast tva dagar i Belgrad. Den sista veckan har varit full av avsked (vilket har inneburit en stor konsumtion av tarta..). Sorgligast av allt var att saga hejda till barnen pa forskolan. Hur kommer det ga for dem? Tankarna ar manga.

I dessa dagar finner jag det otroligt svart att leva narvarande. Sverige ar inom rackhall. Och dar finns personen jag saknat sa mycket dessa manader, det hagrar.. Samtidigt vill jag ta vara pa den sista tiden har. Njuta av att vara ledig och langsamt kunna ta farval av allt. Jag ar klyven. Vet inte riktigt var jag befinner mig, i alla fall mentalt. Jag ar mitt i spranget. Utan fotfaste nagonstans.

Tycker personligen att det ar ett illa satt att leva och dessutom pafrestande for sjalen. Narvaro i stunden ar nagot otroligt viktigt. Hur skall vi annars kunna dricka kaffe och smaka och se att Gud ar god?! For att alska vara nara och var nasta ar det nodvandigt att finnas i tiden. Och vill vi ledas av Anden i en situation, ter det hela sig valdigt svart om vi (mentalt) befinner oss mitt uppe i julklappsshopping.

Lattare sagt en gjort. Lat oss iaf gora vart basta for att vara narvarande. For var egen och andras skull. Nu skall jag strax inta annu en avskedslunch. Den har gangen med ett par som betytt valdigt mycket for mig dessa manader. De hamtade upp mig pa flyplatsen da jag anlande och sen dess har en speciell relation mellan oss byggts upp. Tva fantastiska manniskor med tva underbara barn.

Det har blir nog sista gangen jag skriver (mojligt att lite fler bilder kommer upp om nagra dagae). Sa jag far tacka for mig. Jag hoppas att ni som helst har kunnat fa ett hum om vad som moter en praktikant och vilka funderingar det skapar.

Onskar allt gott! Belgrad halsar! Ses pa sondag!

/Julia

Allt blev vitt

I helgen har jag varit I Brcko, Bosnien. (Brcko var en av de varst drabbade staderna under kriget da staden ligger pa gransen till tre lander; Bosnien, Kroation och Serbien.) Orsaken till att vi akte dit var for att besoka tva kyrkor. Tva utposter till forsamlingen i Belgrad.

Lordag formiddag bar det ivag. Resan tog cirka tva och en halv timma. Val framma mots vi av nagra forsamlingsmedlemmar och tilldelas vara rum. Sedan bjuds vi med hem till tva av medlemmarna for att spendera kvallen tillsammans med dem. Kaffe och choklad stalls raskt fram. Och cirka tva timmar senare sitter vi alla runt koksbordet och intar en stor och god middag. Nagot fantastiskt med att vara kristen ar att var man an kommer i varlden finns det en familj att komma hem till. En forsamling som tar han om en och behandlar en som bror och syster.

Det finns mycket att saga om helgen. Manga moten, erfarenheter och handelser varda att beratta. Det far jag nog dock gora personligen. Kommer namlingen hem till Sverige om cirka en och en halv vecka. Lagom till advent. Men nagot som gjorde mycket av resan till vad den blev var det faktum att vi fastnade i Brcko. Insnoade. Det snoade i tva dagar och tva natter (allt var vitt) och pa varan bil satt sommardack.. Tack Gud lyckades vi dock, utan nagon olycka, ta oss hem till lunch idag!

/Julia

Mitt arbete

Det slog mig harom dagen att jag berattat mycket lite om vad jag arbetar med har. Jag har namnt att jag ar pa en forskola, vilken riktar sig mot romer, men det ar i princip allt. Den har veckan tankte jag fylla gapet av ovisshet..

Vi kan borja geografiskt. Jag arbetar i en forort till Belgrad vid namn Zemon (ungefar som Molndal till Goteborg). Om ni nagonsin har varit i ett ghetto, eller kanske sett ett pa film, har ni en ganska korrekt bild av det "bostadomrade", i vilken forskolen ar belagen. Husen ligger tatt, genom tranga grander tar man sig fram, hygienen ar inte den basta och alla kanner alla.

Lite siffor. Medelivslangden (i bostadsomrdet) ar 40-45 ar. Normal giftasalder for flickor ar 14 – 15 ar och for pojkar 17 ar. Majoriteten har inte gatt fardigt femte klass. 10 % har ett arbete. Det hander att man halsar pa flickor som systrar till barnen och det visar sig att det ar mamma. Och nar man tror att det ar mamma som kommer for att hamta upp barnet, ar det mormor..

Forskolan ligger allta mitt i bostadomradet och alla barn kommer darifran. Vart arbete gar till storsta delen ut pa att forsoka forbereda barnen for skolan. Ge dem de forutsattningar som varje barn har ratt att fa, oavsett etnisik tillhorighet. Alla barnen ar mycket tillgivna och tacksamma for vad man gor. Det ar svart att ha en dalig dag nar man motts pa morgonen av springande barn, skrikade lulia (j ar en svar bokstav) och kramar en bade en och tva ganger.

Foraldrarna ar, i de fall jag mott, trevliga och gastfria. Haromdagen halsade vi pa en familj dar mormor med oppen famn valkomnade oss in. Bjod pa turkiskt kaffe och pepsi. Samt berattade allt som hant henne under hosten.. Nar hon upptackte att jag inte hade nagon ring pa fingret (fast jag ar 18 ar (!)), erbjod hon sin genast att finna en lamplig man at mig. Jag avbojde.

Trots det forhallanden som rader, maste jag saga att detta ar det basta arbetet jag haft! Till dig/ni som vill och har mojlighet, att en period aka till ett av de mindra priviligerade plasterna pa var jord, vill jag starkt uppmuntra att sa gora!

/Julia

Nagra bilder.

Jag har varit dalig pa att lagga upp bilder, men har kommer nagra i alla fall.

Bild 1 (oversta) ar tagen pa forskolan jag arbetar pa. Vi ar mitt uppe i en lek/sang vid namn pingvinen. Darav masken.

Bild 2 Jag och ett av forskolebarnen.

Bild 3 Laxhjalp

Bild 4 Pastor for den romskakyrkan, med fru och yngsta barnet

Allt gott!

/Julia

Tva ar battre an en.

Var ar vi? Klockan var runt sju en torsdagskvall. Vi gick langs Donaus strand pa jakt efter en "batrestaurang" att ata middag pa. Vattnet lag morkt till vanster om oss och en park vagt upplyst till hoger. Bara enstaka personer hade den har kvallen valt att ga dar vi gick. Jag letade bland minnesbilderna i mitt huvud efter nagot som stamnde overens med platsen. Men det var blankt.

Under en veckas tid har jag haft besok fran Sverige. Och inte av vem som helst, min karaste har varit har! Det ar svart att beskriva gladjen och betydelsen av att han kom och halsade pa. Aven om det ar spannande att sjalv vara i ett annat land och en ny kultur, kan det inte jamforas med att upptacka varlden tillsammans med "en nara". Att fa dela livet med nagon ar en fantastisk mojlighet. Maten smakar battre, turistattaktioner blir mycket mer spannande, bussresor blir aventyr och kvallar kan agnas at att losa varldsproblem. Tyvarr upptacker vi sallan hur viktig nagon ar for oss forran vi ar utan dem. Fran ett hostigt och regnigt Belgrad skulle jag darfor vilja saga; glad er at varandra! Ga ut och fira att just ni har varandra!

Till slut hittade vi en bat att ata pa, som jag kande igen. Vi satt ensamma pa restaurangen. En nervos servitor tog var bestallning. Ett varmeljus los upp vart bord. Och denna kvall serverads inget mindre an lax med svartvinbarssas!

/Julia

Livet i Juba, södra Sudan

Vi befinner oss i södra Sudans huvudstad Juba och här ska vi bo i 6 månader och praktisera på SFM (Swedish Free Mission). Att kalla Juba stad känns fel, vi skulle snarare kalla det en gigantisk by. Nästan alla människor här bor i Tukas (lerhyddor) och det finns endast jordvägar (som i princip bara består av gropar) förutom en asfalterad väg som är några hundra meter lång. Våra grannar Leif och Roger menar att om man tog bort dom vita jeeparna , som alla NGOs kör omkring med här i Juba, skulle det vara som att komma tillbaka till 1300- eller 1400-talet i Europa. En liten ivändning mot det är att det faktiskt går att köpa coca cola.

Det är dock inte konstigt att det saknas infrastruktur här då det varit krig i södra Sudan i nästan 50 år, det sista kriget varade i ca 20 år. Fredsavtalet skrevs för snart 3 år sedan så dom har inte haft lång tid på sig att bygga upp samhället, men det går sakteliga framåt.

Fortfarande hänger freden lite löst enligt de fredsbevarande FN soldatar som vi pratat med. För ett par veckor sedan bojkottade presidenten i södra Sudan den norra regeringen genom att dra tillbaka alla sina ministrar från regeringen i nord. Bakgrunden är att Salva Kiir (presidenten för södra Sudan) inte tycker att Al-Bashir (Presidenen för Sudans centralregering)håller vad han lovat enligt fredsavtalet som skrevs 2005. Dom viktigaste punkterna är tillbakadragandet av väpnade styrkor från syd och att oljeinkomsterna i praktiken inte delats 50/50 vilket de skulle gjort enligt fredsavtalet.

Under kriget var SFM en av väldigt få organisationer som arbetade här och deras främsta uppgift var att borra brunnar. SFMs brunnar räddade liv eftersom det gav människor rent vatten som gjorde att mäniskor inte behövde dö i kolera och andra sjukdomar som orsakats av dåligt dricksvatten.
Än idag arbetar SFM med att borra brunnar men de har även många andra projekt som vi ska få ta del av som folkbildning, kapacitets utveckling, utbildning inom jordbruk mm.

Mattias ska framför allt jobba med installations och borrteamet. Louisa kommer arbeta framför allt med House of Learing. Pedagogiken bygger på folkbildningskonceptet från Sverige men har anpassats till Sudanesiska förhållanden. Några av de kurser som de har är i konflikthantering, traumabearbetning, utvecklings studier, program planering och projektansökningar mm.

Vardagslivet rullar på här i Juba och vi trivs allt bättre i vår lägenhet (som faktiskt är större än våran 2:a hemma i Majorna) och har både kök och sovrum. Enda nackdelen är att det finns många vrår att leta råttor på, men än har vi bara hittat deras avföring. Ett favoritställe att bajsa på är precis utanför våran dörr, där ligger det alltid små drivor när vi vaknar och går upp på morgonen. Våran granne Roger har haft dom springande över fötterna, men vi har än så länge bara sett dom borta vid skräphögen.

Skräphögen är det ställe på gården där vi eldar alla våra sopor (det finns naturligtvis ingen sophantering). Skräphögen består av allt ifrån plastflaskor och plastpåsar till kompostavfall. Högen ligger inte mer än runt fem meter från våran lägenhet, vilket innebär att vi inte gärna vill vara hemma när det eldas .

När det gäller husdjur så är det annars otroligt mycket grodor. Dom har en ovana att krypa upp och dö i våran toa. Eftersom inte spolningen funkar så är det svårt att få ner det mesta. Framförallt saker som flyter, döda grodor tillhör den kategorin.

Igår fick vi besök från 8 svenskar som är här på ett utbytesprogram. Dom ska stanna här i Juba i 3 nätter och besöka lite olika Sudansesiska skolor. Ett antal sudaneser ska sedan åka till Sverige för att utbyta erfarenheter från svenska skolor.

Fortsättning från vårt liv här i Juba fortsätter här på bloggen....vill ni läsa mer finns vi på resedagboken.se vårt alias är: matte o luvan. Ni kan även maila oss på

louisa.sundemo@hotmail.com eller mattias_sundemo@hotmail.com

/Mattias och Louisa

Julija

Idag har jag lart mig tva hebreiska ord; tsedaqa och chesed. Man skulle kunna benamna dem som tva Guds matt. I vara svenska Biblar laser vi orden som rattfardighet och nad. For att battre kunna forsta dessa bada ord skulle jag vilja lyfta fram grundbetydelsen. Ordet tsedaqa betyder ett struket matt. Det exakta mattet. Varken mer eller mindre. Man betalar for tva kilo mjol och far med sig hem tva kila mjol. Det ar tsedaqa, rattfardighet. Chasads ursprungliga betydelse ar "rage", det vill saga det man far pa kopet. Man stryker inte mattet utan later motagaren fa det pa kopet. Gratis. Tsedaqa och chesad ar alltsa tva matt. Guds matt.

Foljande handelse intraffade haromdagen. Nar jag idag larde mig ordet chesad, forstod jag darfor vad som menades.
Det hade blivit mig sagt att det skulle hallas en fest pa kvallen. En av ungdomarna hade bjudit in mig. Jag hade tackat ja. Nagra timmar innan det hela skulle borja namns det (till min stora forvaning) att festen ar for mig. Da jag entrar festlokalen har langbord dukats upp, tarta bakats och present kopts (en handgjord angel). Mitt pa bordet stod det dessutom en namnskylt, pa vilken det stod skrivet "Julija". Manga fragade om det var min fodelsedag. Men icke. (Da hade det for ovrigt varit tsedaqa.) Fortfarande har jag ingen aning om varfor dessa mannsikor gjorde detta for mig. (Billy Johansson, var alldeles egna missionssekreterare, var for ovrigt ocksa narvarande!)

Jag sparade namnskylten. Likt Abram fick heta Abraham for att paminna om Guds lofte och forbund (Abraham – far till manga). Kommer jag varje gang jag laser namnet Julija paminnas om chesad, Guds overflodiga matt. Jag stammer in i psamisten ord; Han later min bagare floda over!

/Julia

Vart att veta

Jag har vandats for att skriva den har bloggen. Atskilliga inledningar har knycklats ihop och hamnat i papperskorgen. Svarigheten har inte legat i idetorka, utan i att forsoka fa det hela att bli interessant... Jag har namligen bestamt mig for att hoja allmankunskapen om Serbien. Las och lar.

Alla vi som har sett EuroVision Song Contest (EVSC) har formodligen nagon gang skrattat at de egendomliga namnen som landerna i forna Yugoslavien har och har haft. Mitt ibland dessa lander, med langa och komplicerade namn, finner vi Serbien. Gransande till sju andra nationer. Invanarantalet ar runt tio miljoner, varav cirka tva miljoner har valt att bosatta sig i Belgrad. Landets huvudstad.
Serbien ar ortodoxt. Kyrkans inflytande stracker sig langt utanfor kyrkbyggnadens vaggar och in i paralmentet (fast det ar inte officiellt). Manga drar likhetstecken mellan att vara serb och ortodox. (Kanske for att forsoka urskilja sig sjalv bland de manga andra folkslagen och religonerna som Balkan rymmer.) Andra osterlandska influenser kommer fran Turkiet och det ottmanska valdet, vilket Serbien var en del av under 500 ar. Sparen finner vi bla i mat och musik. Har reagerade ocksa Tito, och darmed kommunismen, i nastan ett halvt deccenium. Efter Tito kom Milosevic med NATO i slaptag. Kombinationen av de tva sistnamnda har satt djupa och svara spar hos varenda serb.
Nagot annat som kan vara intressant att veta ar att valutan ar dinar. En svenska krona motsvarar cirka atta dinar. Brod kan man kopa for fyra kronor och vindruvor for nio kronor kilot. Men vill man ha dubbelhaftande tejp tvingas man lagga ut 400 dinar (50 kronor)!

Mycket mer finns att saga, men jag skall for den har gangen lata bli. Jag hoppas dock att ni kommer att titta pa EVSC 2008 som kommer att sandas live fran Belgrad!

/Julia

Det ar svart att vara rik.

Att jag tillhor den rika minoriteten i varlden slog mig som liten. Under min uppvaxt i Sverige har jag dock i perioder blundat for mina tillgangar. Jag har snarare klagat pa att studiebidraget "bara" gav mig tusen kronor an varit tacksam for min valsignade situation. Att jag tillhor de fa rika procenten i varlden ar en tydlig vardaglig verklighet har i Belgrad. Inte pa det sattet att jag tanklost sprider pengar omkring mig, men vetskapen att om jag vill, kan jag. Trots att jag fortfarande befinner mig i Europa!

Haromdagen hamnade jag av misstag pa en dyr restaurang. Efter att ha forsonats med min klantighet, bestamnde jag mig for att i alla fall njuta i fulla drag av den italienska pasta som vantade mig. En kvinna kommer forbi. Hon tittar pa mig med desperata ogon och sager nagot pa serbiska. Jag svarar att jag ar ledsen, att jag inte forstar, men anar att hon ber om pengar. I hopp om att jag skulle vara tyskturist upprepas det hela pa tyska. Jag kan nu forsta att hon har ett barn som hon har svart att kopa mat till. Kyparen kommer. Han talar strangt till henne. I farten far jag fram 20 dinar.. 1/45 del av min maltid..

Fortjanar jag att vara rik. Nej. Jag foddes svensk.
Hur skall jag forvalta det som ar mig givet pa ett riktigt satt? Hur gor jag for att leva ett liv dar den valsignelse jag fatt del av, ocksa blir till valsignelse for andra? Nar jag funderade kring det har, landade jag i att karnan lag i nagot annat an just mina pengarna. Viktigast ar hjartat. Att vi bevarar vara hjartan rena. "Ty fran hjartat utgar livet." Lat oss alska var nasta, i alla avseenden, med ett generost och rent hjarta!

/Julia

Forsenad blidforklaring.

Fran ovan:

Bild 1. Kalemegdan. Stor och popular park i Belgrad med utsikt over bada floderna Danau och Sava. Har finnes alla tzper av msk pa dagarna; aldre, ihopslingrad par, barnfamlijer, schakspelare, turister, popcornaforsaljare osv. Pa helgerna befolkat med ungdomar.
Bild 2. Typiskt serbisk maltid (i Niš). Mkt mat, mng hungriga msk.
Bild 3. Bat pa Sava. Kalemegdan i bakgrunden. Bilden ar tagen fran en av de manga broarna som forbinder nza och gamla Belgrad.
Bild 4. Gagatan "Knez Mihalova". Fylld av folk, cafeer och exklusiva (och mindre exklusiva) butiker.

/Julia

Linje 83.

Klockan ar 08.30. Jag vrider om nyckeln och gar ner for de manga trappstegen. Nar jag gar ut genom porten mots jag av den kalla morgonluften. For att inte frysa drar jag pa mig mina svarta fingervantar. Det ar en halvtimmes promenad till bussen. Atskiljliga bageri passeras. Varje dag ar en kamp for att inte ata en andra frukost.

Sa ar jag framme. Strax stiger jag pa bussen. Linje 83. Alla sittplatser ar upptagna sa jag staller mig i «dragspelet», i mitten. Bussens ljudniva ar allt for hog for att lyssna pa musik. Det blir ett tyst iaktagande. Jag vill havda att medianresenaren ar en man i 45 ars aldern. Cirka 183 cm lang. Morkt har och enstaka graa harstran. Antydan till skagg.

Enligt en tidningsartikel skulle bara en procent av serbiens kvinnot vara rodhariga och ytterligar nagra fa procent blonda. Ovriga morkhariga. Det ar en statistik som inte alls stammer overens med linje 83:s kvinnor. Uppskattningsvis ar 40 % rodhariga, 30 % blonda och ovriga morkhariga. Det leder till slutsatsen att skall man starta ett foretag har, borde man satsa pa harfargningbranchen.

Bussen toms succesivt. Nar vi stiger av pa andhallplatsen ar det jag och ytterligare tre personer. Linje 83 vander. Sjalv borjar jag den 500 meter langa promenaden till forskolan. En ny dag har borjat.

/Julia

Var stund jag Dig behover

Allt ar rosa; vaggarna, mattorna, gardinerna, dukarna. Till och med skynket som tacker strykbradan. Det ar alldelse tyst i lagenheten. Alla sover. Siesta. Jag sitter i en sliten soffa, forsoker desperat varma mina fotter och forundras over att jag annu en dag fatt erfara Guds godhet.

Vissa mornar stiger jag upp med vanda. Jag lever i en tillvaro dar varje dag ar full av andringar av planer. Varje dag innebar att jag hamnar i situationer, vilka jag kommer vara oformogen att sjalv klara och harda ut. Men Gud forser. Min forsta dag som forskolelarare, nar ingen riktigt fanns att tala engelska med. Moter jag av en handelse en romsk tjej, i samma alder som jag, i en forort till Belgrad, som talar svenska. Hon hade en bror i Norrkoping. En morgon nar allt var riktigt kasst. Kommer jag till Bread of Lifes kontor och mots av ett genuint varmt valkomnande. Det serveras kaffe och kakor. Medan vi talar om helgen som varit spelas lovsang av Vineyard i bakgrunden. Och idag, nar jag var lite forsenad till sondagsgudstjansten och inte hann fraga om tolkning. Satter sig en angel bredvid mig. En av de trevligaste manniskorna jag mott.

Nu ar det eftermiddag. Har tillbringat dagen hos en familj fran forsamlingen (som aven arbetar dar). Snart skall jag lamna det rosa rummet for det bla och en kopp kaffe. Ar mycket tacksam. Inte fortjanar jag det har, men Gud ar god. Fortrostar vi, forser Han.

/Julia

Ngr bilder. Bildforklaring kommer.

/Julia

Historien bakom..

Skull tower (Cele kula), ett av de turistmal vi besokte pa var endagstripp till Nis. Tornet var fyra meter hogt och inneholl 56 doskallar (fran borjan hade antalet varit nara tusen). Pa varje skalle kunna man se just den personen dott. Hemskt! Turkarna hade rest tornet efter ett vunnet slag (1809) for att avskracka serberna fran vidare motstand. Idag ser man minnesmarket som en symbol for serbernas mod.

Serbien och dess invanare ar mycket präglade av sin historia. I vissa manniskor ogon kan jag till och med lasa de senaste arens handelser. Efter ett 1900-tal markt av kommuniststyre och aterkommande krig befinner sig landet idag i en uppforsbacke. Ekonomin haltar trots den nuvarande freden. Man forvanas av de exklusiva affarerna langst gatorna, men ser man efter marker man att manniskorna bara fonstershoppar. Och bakom det rika (och mycket trevliga) cafelivet doljer sig en stor arbetsloshet. Som "turist" lagger jag ocksa market till de da flesta museum ar stangda for renovering (pa obestamd framtid). Vart ar Serbien pa vag? Det ar nog ingen som riktigt vet, men det hoppas pa battre tider!

Nis (en stad stor som Goteborg soder om Belgrad) var for ovrigt ett trevligt utflyktsmal. Det bjods pa mangder av mat, turisttag i en park, gronskasmarknad och ruinerna fran ett sommarhus fran 300-talet. Annmarkningsvart ar att det var dar som kejsare Konstatin foddes(!), han som utsag kristendomen till stadsreligion i det valdiga romarriket. Det jag tydligast kommer att minnas av dagen ar dock hemfarden i minibuss. Med en snitthastighet pa 130 km/h, halvsakra vagar och en avsaknad av bilbalten i baksatet hann jag be bade en och tva boner om en oskadad ankomst till Belgrad.

Allt gott.

Julia

Turkist kaffe med socker

Jag sitter i min lagenhet och begrundar veckan som gatt. Klockan narmar sig sju, tiden for torsdagsgudstjanst. Vad som de senaste dagarna varit mycket patagligt ar min oformaga att prata serbiska. Utan ord att uttrycka mina onskningar, fragor, tankar och ideer forandras drastiskt kommunikationsmojligheterna. For att ge ett exempel ledde min bristande sprakkunskaper till att jag serverades turkiskt kaffe med socker. Mina sinnen var installda for att mota kaffets fylliga och starka smak, men istallet nadde nagot min mun som fick mig att fa kvaljningar.
For varje som gar borjar dock manniskorna i min omgivning forsiktigt vaga anvanda sin engelska. Efter en dag pa en skola, dar Bread of Life hjalper romska barn att forbereda sig infor skolaren, brast plotsligt fordamningen for en tidigare tystlaten medarbetare. I en halvtimma berattade han for mig om romernas situation i Belgrad. Inte direkt nagon upplyftande historia. Men viktig att hora! Kommer aterkomma till just namnda amnet framover.
Med tanken pa sprak har ni kanske markt att det finns ett antal stavfel i min blogg. Och dessutom en franvaro av det svenska alfabetets tre sista bokstaver. De beror pa att da jag sitter pa ett serbiskt internetcafe finns det verken tillgang till stavningsprogram eller svenskt tangetbord.
Guds valsignelse.
Julia

Valkommen till Serbien!

"If you get lost, just ask for the National Theatre". Mitt forsta rad givit mig en halvtimma efter jag anlant till Belgrad, Serbiens huvudstad. Fran planet sag jag den stad dar jag kommer tillbringa de kommande tre manderana som praktikant. Likt Goteborg har man antagit stadsfargen gra och anlagt hundratals cafeer langst gatorna. Jag kanner mig nastan hemma!

De forsta fyra dagarna har varit fyllda av sa manga nya intrycka att det kanns som jag varit har i flera veckor. Gator, maffiga byggnader, matiga pannkakor, gudstjanster (pa serbiska), turist attraktioner, internetcafeer, extremt mycket trafik men framforallt nya mannsiskor. Nar man kommer till en plats dar man ar framling forstar man snabbt vad som betyder mkt for an. Redan den forsta dagen fragde jag mig var livet ar utan dem vi alskar?! Jag har emellertid varit valsignad och mott manniskor med hjartan av finaste guld. Tara, tre ar, berttade for mig pa serbiska att hon var hemskt ledsen att jag inte kunde forsta henne. Senare under en middag erbjod hon mig sin sang. Pappa kunde gatt sova pa soffan, sa kunde hon ta over hans sovplats.

An har jag inte behovt fraga efter "The Natinal Theatre". Efter att ha lart mig att halla min turistkarta pa ratt hall har mina strapatser i den nya staden slutat val.

Allt gott.
Julia