Mitt i spranget

Det drar ihop sig. Nu aterstar endast tva dagar i Belgrad. Den sista veckan har varit full av avsked (vilket har inneburit en stor konsumtion av tarta..). Sorgligast av allt var att saga hejda till barnen pa forskolan. Hur kommer det ga for dem? Tankarna ar manga.

I dessa dagar finner jag det otroligt svart att leva narvarande. Sverige ar inom rackhall. Och dar finns personen jag saknat sa mycket dessa manader, det hagrar.. Samtidigt vill jag ta vara pa den sista tiden har. Njuta av att vara ledig och langsamt kunna ta farval av allt. Jag ar klyven. Vet inte riktigt var jag befinner mig, i alla fall mentalt. Jag ar mitt i spranget. Utan fotfaste nagonstans.

Tycker personligen att det ar ett illa satt att leva och dessutom pafrestande for sjalen. Narvaro i stunden ar nagot otroligt viktigt. Hur skall vi annars kunna dricka kaffe och smaka och se att Gud ar god?! For att alska vara nara och var nasta ar det nodvandigt att finnas i tiden. Och vill vi ledas av Anden i en situation, ter det hela sig valdigt svart om vi (mentalt) befinner oss mitt uppe i julklappsshopping.

Lattare sagt en gjort. Lat oss iaf gora vart basta for att vara narvarande. For var egen och andras skull. Nu skall jag strax inta annu en avskedslunch. Den har gangen med ett par som betytt valdigt mycket for mig dessa manader. De hamtade upp mig pa flyplatsen da jag anlande och sen dess har en speciell relation mellan oss byggts upp. Tva fantastiska manniskor med tva underbara barn.

Det har blir nog sista gangen jag skriver (mojligt att lite fler bilder kommer upp om nagra dagae). Sa jag far tacka for mig. Jag hoppas att ni som helst har kunnat fa ett hum om vad som moter en praktikant och vilka funderingar det skapar.

Onskar allt gott! Belgrad halsar! Ses pa sondag!

/Julia

Allt blev vitt

I helgen har jag varit I Brcko, Bosnien. (Brcko var en av de varst drabbade staderna under kriget da staden ligger pa gransen till tre lander; Bosnien, Kroation och Serbien.) Orsaken till att vi akte dit var for att besoka tva kyrkor. Tva utposter till forsamlingen i Belgrad.

Lordag formiddag bar det ivag. Resan tog cirka tva och en halv timma. Val framma mots vi av nagra forsamlingsmedlemmar och tilldelas vara rum. Sedan bjuds vi med hem till tva av medlemmarna for att spendera kvallen tillsammans med dem. Kaffe och choklad stalls raskt fram. Och cirka tva timmar senare sitter vi alla runt koksbordet och intar en stor och god middag. Nagot fantastiskt med att vara kristen ar att var man an kommer i varlden finns det en familj att komma hem till. En forsamling som tar han om en och behandlar en som bror och syster.

Det finns mycket att saga om helgen. Manga moten, erfarenheter och handelser varda att beratta. Det far jag nog dock gora personligen. Kommer namlingen hem till Sverige om cirka en och en halv vecka. Lagom till advent. Men nagot som gjorde mycket av resan till vad den blev var det faktum att vi fastnade i Brcko. Insnoade. Det snoade i tva dagar och tva natter (allt var vitt) och pa varan bil satt sommardack.. Tack Gud lyckades vi dock, utan nagon olycka, ta oss hem till lunch idag!

/Julia

Mitt arbete

Det slog mig harom dagen att jag berattat mycket lite om vad jag arbetar med har. Jag har namnt att jag ar pa en forskola, vilken riktar sig mot romer, men det ar i princip allt. Den har veckan tankte jag fylla gapet av ovisshet..

Vi kan borja geografiskt. Jag arbetar i en forort till Belgrad vid namn Zemon (ungefar som Molndal till Goteborg). Om ni nagonsin har varit i ett ghetto, eller kanske sett ett pa film, har ni en ganska korrekt bild av det "bostadomrade", i vilken forskolen ar belagen. Husen ligger tatt, genom tranga grander tar man sig fram, hygienen ar inte den basta och alla kanner alla.

Lite siffor. Medelivslangden (i bostadsomrdet) ar 40-45 ar. Normal giftasalder for flickor ar 14 – 15 ar och for pojkar 17 ar. Majoriteten har inte gatt fardigt femte klass. 10 % har ett arbete. Det hander att man halsar pa flickor som systrar till barnen och det visar sig att det ar mamma. Och nar man tror att det ar mamma som kommer for att hamta upp barnet, ar det mormor..

Forskolan ligger allta mitt i bostadomradet och alla barn kommer darifran. Vart arbete gar till storsta delen ut pa att forsoka forbereda barnen for skolan. Ge dem de forutsattningar som varje barn har ratt att fa, oavsett etnisik tillhorighet. Alla barnen ar mycket tillgivna och tacksamma for vad man gor. Det ar svart att ha en dalig dag nar man motts pa morgonen av springande barn, skrikade lulia (j ar en svar bokstav) och kramar en bade en och tva ganger.

Foraldrarna ar, i de fall jag mott, trevliga och gastfria. Haromdagen halsade vi pa en familj dar mormor med oppen famn valkomnade oss in. Bjod pa turkiskt kaffe och pepsi. Samt berattade allt som hant henne under hosten.. Nar hon upptackte att jag inte hade nagon ring pa fingret (fast jag ar 18 ar (!)), erbjod hon sin genast att finna en lamplig man at mig. Jag avbojde.

Trots det forhallanden som rader, maste jag saga att detta ar det basta arbetet jag haft! Till dig/ni som vill och har mojlighet, att en period aka till ett av de mindra priviligerade plasterna pa var jord, vill jag starkt uppmuntra att sa gora!

/Julia

Nagra bilder.

Jag har varit dalig pa att lagga upp bilder, men har kommer nagra i alla fall.

Bild 1 (oversta) ar tagen pa forskolan jag arbetar pa. Vi ar mitt uppe i en lek/sang vid namn pingvinen. Darav masken.

Bild 2 Jag och ett av forskolebarnen.

Bild 3 Laxhjalp

Bild 4 Pastor for den romskakyrkan, med fru och yngsta barnet

Allt gott!

/Julia

Tva ar battre an en.

Var ar vi? Klockan var runt sju en torsdagskvall. Vi gick langs Donaus strand pa jakt efter en "batrestaurang" att ata middag pa. Vattnet lag morkt till vanster om oss och en park vagt upplyst till hoger. Bara enstaka personer hade den har kvallen valt att ga dar vi gick. Jag letade bland minnesbilderna i mitt huvud efter nagot som stamnde overens med platsen. Men det var blankt.

Under en veckas tid har jag haft besok fran Sverige. Och inte av vem som helst, min karaste har varit har! Det ar svart att beskriva gladjen och betydelsen av att han kom och halsade pa. Aven om det ar spannande att sjalv vara i ett annat land och en ny kultur, kan det inte jamforas med att upptacka varlden tillsammans med "en nara". Att fa dela livet med nagon ar en fantastisk mojlighet. Maten smakar battre, turistattaktioner blir mycket mer spannande, bussresor blir aventyr och kvallar kan agnas at att losa varldsproblem. Tyvarr upptacker vi sallan hur viktig nagon ar for oss forran vi ar utan dem. Fran ett hostigt och regnigt Belgrad skulle jag darfor vilja saga; glad er at varandra! Ga ut och fira att just ni har varandra!

Till slut hittade vi en bat att ata pa, som jag kande igen. Vi satt ensamma pa restaurangen. En nervos servitor tog var bestallning. Ett varmeljus los upp vart bord. Och denna kvall serverads inget mindre an lax med svartvinbarssas!

/Julia

Livet i Juba, södra Sudan

Vi befinner oss i södra Sudans huvudstad Juba och här ska vi bo i 6 månader och praktisera på SFM (Swedish Free Mission). Att kalla Juba stad känns fel, vi skulle snarare kalla det en gigantisk by. Nästan alla människor här bor i Tukas (lerhyddor) och det finns endast jordvägar (som i princip bara består av gropar) förutom en asfalterad väg som är några hundra meter lång. Våra grannar Leif och Roger menar att om man tog bort dom vita jeeparna , som alla NGOs kör omkring med här i Juba, skulle det vara som att komma tillbaka till 1300- eller 1400-talet i Europa. En liten ivändning mot det är att det faktiskt går att köpa coca cola.

Det är dock inte konstigt att det saknas infrastruktur här då det varit krig i södra Sudan i nästan 50 år, det sista kriget varade i ca 20 år. Fredsavtalet skrevs för snart 3 år sedan så dom har inte haft lång tid på sig att bygga upp samhället, men det går sakteliga framåt.

Fortfarande hänger freden lite löst enligt de fredsbevarande FN soldatar som vi pratat med. För ett par veckor sedan bojkottade presidenten i södra Sudan den norra regeringen genom att dra tillbaka alla sina ministrar från regeringen i nord. Bakgrunden är att Salva Kiir (presidenten för södra Sudan) inte tycker att Al-Bashir (Presidenen för Sudans centralregering)håller vad han lovat enligt fredsavtalet som skrevs 2005. Dom viktigaste punkterna är tillbakadragandet av väpnade styrkor från syd och att oljeinkomsterna i praktiken inte delats 50/50 vilket de skulle gjort enligt fredsavtalet.

Under kriget var SFM en av väldigt få organisationer som arbetade här och deras främsta uppgift var att borra brunnar. SFMs brunnar räddade liv eftersom det gav människor rent vatten som gjorde att mäniskor inte behövde dö i kolera och andra sjukdomar som orsakats av dåligt dricksvatten.
Än idag arbetar SFM med att borra brunnar men de har även många andra projekt som vi ska få ta del av som folkbildning, kapacitets utveckling, utbildning inom jordbruk mm.

Mattias ska framför allt jobba med installations och borrteamet. Louisa kommer arbeta framför allt med House of Learing. Pedagogiken bygger på folkbildningskonceptet från Sverige men har anpassats till Sudanesiska förhållanden. Några av de kurser som de har är i konflikthantering, traumabearbetning, utvecklings studier, program planering och projektansökningar mm.

Vardagslivet rullar på här i Juba och vi trivs allt bättre i vår lägenhet (som faktiskt är större än våran 2:a hemma i Majorna) och har både kök och sovrum. Enda nackdelen är att det finns många vrår att leta råttor på, men än har vi bara hittat deras avföring. Ett favoritställe att bajsa på är precis utanför våran dörr, där ligger det alltid små drivor när vi vaknar och går upp på morgonen. Våran granne Roger har haft dom springande över fötterna, men vi har än så länge bara sett dom borta vid skräphögen.

Skräphögen är det ställe på gården där vi eldar alla våra sopor (det finns naturligtvis ingen sophantering). Skräphögen består av allt ifrån plastflaskor och plastpåsar till kompostavfall. Högen ligger inte mer än runt fem meter från våran lägenhet, vilket innebär att vi inte gärna vill vara hemma när det eldas .

När det gäller husdjur så är det annars otroligt mycket grodor. Dom har en ovana att krypa upp och dö i våran toa. Eftersom inte spolningen funkar så är det svårt att få ner det mesta. Framförallt saker som flyter, döda grodor tillhör den kategorin.

Igår fick vi besök från 8 svenskar som är här på ett utbytesprogram. Dom ska stanna här i Juba i 3 nätter och besöka lite olika Sudansesiska skolor. Ett antal sudaneser ska sedan åka till Sverige för att utbyta erfarenheter från svenska skolor.

Fortsättning från vårt liv här i Juba fortsätter här på bloggen....vill ni läsa mer finns vi på resedagboken.se vårt alias är: matte o luvan. Ni kan även maila oss på

louisa.sundemo@hotmail.com eller mattias_sundemo@hotmail.com

/Mattias och Louisa